Recension av svenska Puss, med bröderna Skarsgård, på ---> Gekko, check it out!
Och när ni ändå är där - bli medlemmar också!

En skopa Stephen King framåt kvällskvisten i kombination med lite mat visade sig vara ett vinnande koncept. Idag är jag trött. Vi sålde fotbollsbiljetter på jobbet idag för en sjulhelsikes massa tusenlappar. ÖSK mötte AIK, och dagens tema-ord från alla gästande stockholmare verkade av någon anledning vara "hustla", d.v.s. blåsa folk på pengar och knark. På tal om ingenting...

Well, nu sitter jag och gumman i soffan, och vi har väl i nuläget dött ganska regelrätt där. Jag har gått in i nått slags transliknande zombietillstånd och känner mig knappt kontaktbar. Jävligt jobbigt faktiskt. Jag kom innanför dörren efter en ganska lång arbetsdag, och sen ba PANG - skittrött.


Take a chill pill, det är ja ba ketchup

Annars så var det lite fest i lördags. Jag, Linus och Jonas hängde på Norr med en massa människor som jag inte träffat förut, drack vin och lyssande på musik. Det var trevligt, men jag fick dagen efter (återigen) erfara att vin är en förgänglig dryck med lynnigt beteende. Huvudvärken dagen efter föranledde dock inte horisontalläge i soffan, utan den gjorde istället att jag hamnade i världens härligaste Dyltaskog med mor och far. Vi plockade kantareller och drack kaffe, och hade det riktigt bra.

Nu tänker jag avsluta kvällen med en kopp te och den resterande delen av Carrie, och sen tänker jag gå och dö för andra gången i sängen.

Just nu lyssnas det för övrigt på Brother Ali och The Roots 

Okej, jag tänkte lägga alla youtube-klipp med bra låtar på hyllan ett tag. Det har blivit lite enformigt i det här hörnet av internet den senaste tiden. Men vad gör man när man snubblar över en låt som Atmospheres To All My Friends.

Dåligt uppdaterat här de senaste dagarna. Skyller varken på jobb eller träning - skrivandet kan man hantera ändå. Jag har nog inte haft så mycket att säga bara. Inte så mycket att säga, inte så mycket att göra. Jag har varit rätt tillfreds med att få lite rutin på jobb och träning, och låtit skrivandet bero därefter. Om så bara för ett litet tag.

Har känt mig som Dustin Hoffman i Marathon Man de senaste månaderna. Eller som Forrest Gump. Vid sidan av Örebrokompaniet så har löpningen nånstans personifierat den här sommaren. Sedan mitten av maj så har jag nog snittat på fyra pass i veckan á 45 min (plus minus), vilket är sjukt bra för att vara mig. Jag har haft intensiva träningsperioder förut, men sällan så disciplinerat som nu. Jag förvånar mig själv. Klapp, klapp på min egen axel.


For no particular reason, I just felt lika running

Nu är jag kvarlämnad kvar på jobbet. Övriga kollegor har tagit helg, och jag känner väl att det vore rätt nice att glida hemåt också. Men icke. Jag självplågar mig själv med DJ Mangoos vämjeliga Fanta och Rosé-skitlåt på Youtube. Den korsade min slentrianmässiga videoväg, och sen var hjärndödligheten ett faktum. Skit har sällan luktat så illa. Fy fan vad dåligt det är.

Annars... det är mer musik på min tapet än film i nuläget. Mycket hippetihoppeti, och jag anar en höst fullsmackad med rappkäftad poesi. Pacewon & Mr. Green i synnerhet, Sage Francis och Eminem. Av någon anledningen har jag fått för mig att folk i Örebro, eller kanske i hela Sverige, raljerar ganska obetänksamt över Eminem. Varför då i så fall? Han är ju skitbra. Kanske inte lika bra som han var, men senaste skivan, Recovery, lovar karriärsmässig revival. Hoppas jag. Hur som helst - jag borde tillägna ett helt inlägg till Eminem. Det ska jag.

Trollkarlens Lärling, in och läs ---> Gekko

Fick den här boken av Frida idag. Täcker allting från Rawhide till Invictus, med förord från legendaren. Jag betraktar Clint Eastwood som en favoritregissör, plus en jäkligt sympatisk herre (verkar det som). Jag inser när jag bläddrar igenom boken att mannen är så mycket mer än bara en tystlåten gunslinger och Dirty Harry. Inser hur många filmer som man missat.

Sträcker dock ut ett varningens finger för den svenska översättningen. Stundtals riktigt dålig...

Några sporadiska filmpärlor:

Unforgiven, 1992 
Gran Torino, 2008
Mystic River, 2003
Pale Rider, 1985
The Good, The Bad, and The Ugly, 1966
Örnästet, 1968

Och listan fortsätter...

Färska news från Hollywood rörande Guy Ritchies uppföljare till Sherlock Holmes. In och läs på Gekko.

Jag fick ett samtal av min gode far i början av veckan. Han och morsan fick inte plats med hans vinyler i nya lägenheten, så han undrade om jag ville ta över dom. Farsan vet om hur bra musik stavas - Elvis, The Beatles, Thin Lizzy, Aerosmith och J.J. Cale är bara några legendarer som delar plats i denna välsorterade samling från en svunnen tid. Det var med lätt hjärta som jag fick "ställa upp" den här gången.

Jag har en mycket godhjärtad far :-)

Den har jämförts med Oliver Stones Vietnamtrilogi in absurdum, i synnerhet Plutonen, men har till trots hamnat i en orättvis skugga. Med sina oglamorösa, kritiska och problematiserande krigsscener så väcker det en del frågetecken.  Hur kommer det sig att Hamburger Hill glömdes bort?

Jag börjar med att säga att min nördighet kring amerikansk nutidshistoria kommer lysa fram så sjukt mycket i den här recensionen. Det är nästan lite pinsamt... 


Hamburger Hill är bra, riktigt bra. Kanske inte lika bra som Plutonen, men bra nära. "Hamburger Hill" är för den som inte vet en ganska makaber metafor för Hill 937 - en höjd som den nordvietnamesiska folkarmén hade befäst i maj 1969, och som amerikanska infanterigrupper attackerade under tio dagar. Soldaterna tycktes dö i oändligt antal och så vansinnigt snabbt att processen liknades vid hamburgare. Kanon -och eldmat - "Hamburger Hill". Nått sånt...

Det är tyvärr omöjligt att inte jämföra Hamburger Hill med Plutonen. Ibland får jag nästan känslan av att regissören John Irvin smugglat in sig själv, beväpnad med ett anteckningsblock på inspelningsplatsen av Plutonen, och smyglyssnat lite. Filmen har nästan allting som Oliver Stones Vietnamskildring har: förvirrade och frustrerade soldater, brutala krigsscener, och både inre och yttre konflikter. Den största likheten är att soldaten står i centrum - jävligt förvirrad och disorienterad, helt oförstående varför han befinner sig där han befinner sig, och varför den egna nationen kastar bajs på sina "hjältar" när de anländer tillbaka hem till fosterlandet.  Det finns en så sjukt bra scen med Steven Weber, där Sergeant Dennis Worcester har en lång, nästan monologliknande replik, som beskriver precis det - känslan av att vara hatad både av fienden och sitt eget folk. Vem fan vet varför man strider då... 



Hamburger Hills förbannelse vilar förmodligen på att den producerades nästan exakt samtidigt som Plutonen, och att Plutonen "hann före" (1986 kontra 1987). Därtill är Oliver Stones film liiite bättre, nästan i alla aspekter: skådespelarna är lite bättre, filmen gräver lite djupare, den problematiserar lite mera, och kanske framför allt - den pangar in lite juice i bemärkelse av sin biografiska tyngd. Stone stred som ung soldat i Vietnamkriget, det gjorde inte John Irvin.

Dessutom, jag tror faktiskt att Plutonen har lite mera psykadelisk rock än Hamburger Hill också, och till med lite mera Motown, hehe. Men, Hamburger Hill är för den sakens skull inte alls en dålig film. Den lider mest av taskig timing.

Vietnamkriget var ett långt utdraget misstag, där mycket står att skylla på USA och dåtidens rädsla för kommunismen. Det är sjukt invecklat att gå igenom vad som ledde fram till konflikten, men den var onödig och framtvingad, och många människor dog. Hamburger Hill blir nästan, omedvetet eller medvetet, jag vet inte, en symbolisk liknelse av hela Vietnamkriget. Ur militärstrategisk synpunkt så var Hill 937 av ringa värde, oviktig rent av, varpå alla soldater verkligen dog i onödan. Dylan McDermott tycker jag överlag är en ganska tråkig skådespelare, men när hans Sergeant Frantz kracshar psykologiskt efter att hans polare stupar en efter en, då berör han ordentligt. Känslan av att "varför" inte existerar tycks vara det värsta, och "varför" lyser skoningslöst med sin frånvaro. Det lyckas Irvin galant med att förmedla.

Mycket bra film!

1 2 3 4 5