Dåligt uppdaterat här de senaste dagarna. Skyller varken på jobb eller träning - skrivandet kan man hantera ändå. Jag har nog inte haft så mycket att säga bara. Inte så mycket att säga, inte så mycket att göra. Jag har varit rätt tillfreds med att få lite rutin på jobb och träning, och låtit skrivandet bero därefter. Om så bara för ett litet tag.

Har känt mig som Dustin Hoffman i Marathon Man de senaste månaderna. Eller som Forrest Gump. Vid sidan av Örebrokompaniet så har löpningen nånstans personifierat den här sommaren. Sedan mitten av maj så har jag nog snittat på fyra pass i veckan á 45 min (plus minus), vilket är sjukt bra för att vara mig. Jag har haft intensiva träningsperioder förut, men sällan så disciplinerat som nu. Jag förvånar mig själv. Klapp, klapp på min egen axel.


For no particular reason, I just felt lika running

Nu är jag kvarlämnad kvar på jobbet. Övriga kollegor har tagit helg, och jag känner väl att det vore rätt nice att glida hemåt också. Men icke. Jag självplågar mig själv med DJ Mangoos vämjeliga Fanta och Rosé-skitlåt på Youtube. Den korsade min slentrianmässiga videoväg, och sen var hjärndödligheten ett faktum. Skit har sällan luktat så illa. Fy fan vad dåligt det är.

Annars... det är mer musik på min tapet än film i nuläget. Mycket hippetihoppeti, och jag anar en höst fullsmackad med rappkäftad poesi. Pacewon & Mr. Green i synnerhet, Sage Francis och Eminem. Av någon anledningen har jag fått för mig att folk i Örebro, eller kanske i hela Sverige, raljerar ganska obetänksamt över Eminem. Varför då i så fall? Han är ju skitbra. Kanske inte lika bra som han var, men senaste skivan, Recovery, lovar karriärsmässig revival. Hoppas jag. Hur som helst - jag borde tillägna ett helt inlägg till Eminem. Det ska jag.