Den har jämförts med Oliver Stones Vietnamtrilogi in absurdum, i synnerhet Plutonen, men har till trots hamnat i en orättvis skugga. Med sina oglamorösa, kritiska och problematiserande krigsscener så väcker det en del frågetecken.  Hur kommer det sig att Hamburger Hill glömdes bort?

Jag börjar med att säga att min nördighet kring amerikansk nutidshistoria kommer lysa fram så sjukt mycket i den här recensionen. Det är nästan lite pinsamt... 


Hamburger Hill är bra, riktigt bra. Kanske inte lika bra som Plutonen, men bra nära. "Hamburger Hill" är för den som inte vet en ganska makaber metafor för Hill 937 - en höjd som den nordvietnamesiska folkarmén hade befäst i maj 1969, och som amerikanska infanterigrupper attackerade under tio dagar. Soldaterna tycktes dö i oändligt antal och så vansinnigt snabbt att processen liknades vid hamburgare. Kanon -och eldmat - "Hamburger Hill". Nått sånt...

Det är tyvärr omöjligt att inte jämföra Hamburger Hill med Plutonen. Ibland får jag nästan känslan av att regissören John Irvin smugglat in sig själv, beväpnad med ett anteckningsblock på inspelningsplatsen av Plutonen, och smyglyssnat lite. Filmen har nästan allting som Oliver Stones Vietnamskildring har: förvirrade och frustrerade soldater, brutala krigsscener, och både inre och yttre konflikter. Den största likheten är att soldaten står i centrum - jävligt förvirrad och disorienterad, helt oförstående varför han befinner sig där han befinner sig, och varför den egna nationen kastar bajs på sina "hjältar" när de anländer tillbaka hem till fosterlandet.  Det finns en så sjukt bra scen med Steven Weber, där Sergeant Dennis Worcester har en lång, nästan monologliknande replik, som beskriver precis det - känslan av att vara hatad både av fienden och sitt eget folk. Vem fan vet varför man strider då... 



Hamburger Hills förbannelse vilar förmodligen på att den producerades nästan exakt samtidigt som Plutonen, och att Plutonen "hann före" (1986 kontra 1987). Därtill är Oliver Stones film liiite bättre, nästan i alla aspekter: skådespelarna är lite bättre, filmen gräver lite djupare, den problematiserar lite mera, och kanske framför allt - den pangar in lite juice i bemärkelse av sin biografiska tyngd. Stone stred som ung soldat i Vietnamkriget, det gjorde inte John Irvin.

Dessutom, jag tror faktiskt att Plutonen har lite mera psykadelisk rock än Hamburger Hill också, och till med lite mera Motown, hehe. Men, Hamburger Hill är för den sakens skull inte alls en dålig film. Den lider mest av taskig timing.

Vietnamkriget var ett långt utdraget misstag, där mycket står att skylla på USA och dåtidens rädsla för kommunismen. Det är sjukt invecklat att gå igenom vad som ledde fram till konflikten, men den var onödig och framtvingad, och många människor dog. Hamburger Hill blir nästan, omedvetet eller medvetet, jag vet inte, en symbolisk liknelse av hela Vietnamkriget. Ur militärstrategisk synpunkt så var Hill 937 av ringa värde, oviktig rent av, varpå alla soldater verkligen dog i onödan. Dylan McDermott tycker jag överlag är en ganska tråkig skådespelare, men när hans Sergeant Frantz kracshar psykologiskt efter att hans polare stupar en efter en, då berör han ordentligt. Känslan av att "varför" inte existerar tycks vara det värsta, och "varför" lyser skoningslöst med sin frånvaro. Det lyckas Irvin galant med att förmedla.

Mycket bra film!

1 2 3 4 5