The Gorillaz - On Melancholy Hill
Damon Albarn, Jamie Hewlett - Murdoc, 2D, Russel och Noodle - Det blir bara bättre och bättre!
Vertical Limit...
De norrländska vidderna räcker gott i det här fallet. Det gör det. Jag känner inget som helst behov av att vara dödsförktande. Den här gången.
Ska bli vansinnigt skönt att avsluta en osedvanligt jobbbelamrad sommar med lite rekreativ fjällvandring. Första september lyfter planet till Kiruna, därefter går vägen vidare med buss mot Nikkaloukta, och sen stannar jag där några dagar. Jäkligt kul ska det bli.
Scorsese + Jagger
Läs mer på ---> Gekko
Något för zombiekonnessören
Färska nyheter på Gekko. Ta en titt!
Fyra dagar av 26 möjliga...
...stavas ledighet för mig i nuläget. Jag kan inte riktigt släppa det. Att jag är ledig fyra dagar av en 26-dagars-period. Jag tycker det känns lite crazy. Det är långt ifrån optimalt, men än sålänge funkar det. Åtminstone så väl som en sån här situation kan fungera. I tisdags var jag ledig, och det inbjöd till avslappning. Vilket inte var särskilt bra, för då mådde jag ärligt talat sissodär - motivation noll. Jag säckade ihop totalt och tyckte att allting mest var en axelryckning och en djupsuck. Nyckeln tycks vara, hur knasigt det än låter - slappna inte av för mycket.
Hmm, det lät ju fantastiskt uppryckande. Jag skyller på att jag färgas över det här inläggets något bitterljuva ledmotiv - Summerbreeze av Johnossi. Well, vad ska man göra. Jag faller tillbaka på ett mantramummel: tak över huvudet, mat på bordet, hälsan i behåll och folk som tycker om mig. Mycket elementärt. Men sant.
Det har blivit lite för lite bloggande, men titeln talar väl sitt tydliga språk. Det är inte så mycket en ursäkt, det är mest en förklaring. Dessutom har vi besök. Fridas mamma och lillasyster Isabelle är här och hälsar på, och ett gott värdskap är inte riktigt kompatibelt med att sitta ryggkrökt och stirra in i en dataskärm. Det är ett fasligt skönt avbräck ärligt talat. Att slippa bloggen lite.
Ikväll ska jag på Nationalteatern på Strömpis tillsammans med arbetskamraterna. Det ser jag fram emot. Längtar att stå där tillsammans med 600 rödvinspoeter och pensionerade kommunister (som Jimmy sa, haha). Hoppas att Ulf Dageby kommer. Det vore trevligt.
Nu ska jag gå ner till Ica och plocka upp en beställning från Discshop.
Kan vara en utav de bästa svenska låttexterna.
På TV ikväll
Kvällens väder går väldigt mycket i linje med den här odödliga klassikern. Hannibal Lecters smakar bäst med ösregn och åska, så är det.
Have an old friend for dinner och njut.
Recension: Coffee & Cigarettes
Jim Jarmush är en konstnärlig regissör. Många av hans filmer lutar inte sällan åt avant garde-hållet. Ta Dead Man till exempel, med Johnny Depp i huvudrollen - den stakar sig trivsamt fram i ett skimmer av toksnygga bildrutor, invävt i filmisk poesi. Coffe & Cigarettes är förvisso snygg, men mest är den jävligt cool. Det händer inte särskilt mycket, filmen präglas mestadels av ändlös dialog, och ibland är det, rent av, bara tyst. Så varför tycker jag så fasligt mycket om den... Jo...Rollistan för att nämna en sak. Det är en lång rad intressanta människor som pratar, pratar och pratar. Och som dricker kaffe. Och som röker cigaretter. Iggy Pop, Tom Waits, Cate Blanchett, och Alfred Molina är bara några från denna väldigt renommerade lista. I och med att detta är en ganska omfattande episodfilm, så vore det absolut värdigast att betrakta varje episod som en kortfilm, och därmed recensera varje del för sig. Det vore samtidigt övermäktigt för en läsare att plöja igenom en sådan mastodontgranskning, så jag struntar i det.
Däremot så tänker jag understryka några personliga favoriter. Låt mig bara snabbt i förbifarten förklara filmens koncept. Det är väldigt okomplicerat. Det handlar i regel om musiker, filmmakare och skådespelare som huvudsakligen spelar sig själva. De möter upp med varandra på anonyma caféer och obskyra hak, för att diskutera mer eller mindre triviala saker med varandra (dock inte sällan med ett påtagligt underliggande allvar). Och allt ramas in kaffe och cigaretter, svartvita bildrutor och schackfärgade bord.
I bemärkelse av episodfilm så tenderar dock Coffee & Cigarettes att under korta stötar bli lite ojämn. Alla sekvenser är inte jättebra. Men eftersom alla dialoger mellan alla dessa människor är regisserade av samma man, så bibehålls ända den säregna stilen som utgör Jarmusch. Det går ganska sakta, men rent berättarmässigt så står det aldrig still. Jarmush klämmer in både det ena och det andra - dråpligheter, humor, sorg, pinsamma ögonblick, bitterhet, ilska med mera. Framförallt är det obeskrivligt intressant, vilket förmodligen beror på att skådespelarna "skådespelar" sig själva. Det skänker lite krydda och tyngd till det hela. Man finner sig själv lyssna ganska ihärdigt, och det är ganska trevligt att få vara med under dessa personers små språkliga sessioner.
Uppbyggnad känns som Jarmusch signum i den här filmen - uppbyggnad och det skojfriska i att leka med, och nästan förleda, åskådaren. Fast mest handlar det om jävligt coola människor som träffas på jävligt coola ställen, och hänger med varandra. Det är en nog så god anledning till att se Coffee & Cigarettes. Koka upp en espresso, ladda upp med ett paket ciggisar, eller för all del bakverk av valfritt slag, så kan du i princip betrakta dig själv som en tystlåten deltagare i dessa ascoola fikastunder.
Just ja, personliga favoriter. Slutligen då:
- Iggy Pop och Tom Waits
- Alfred Molina och Steve Coogan (den bästa)
- Cate Blanchett och Cate Blanchett.
Torsång, Borlänge, Peace & Love 2010
Roll on two:
Fearless jumps #3
Patti Smith
Howling Pelle, The Hives
Imorgon publicerar jag lite recensioner, det var längesen.
Nu blir det Twin Peaks och te till det.
På återseende!
Ny recension för Gekko
---> The Ghost Writer
3x Impulsköp: Böcker
Jazz är bra, avslappnande. Trevligt att lyssna på när man diskar och lagar mat, bland annat. Frida snubblade över Miles Davis självbiografi på antikvariatet härom dagen och undrade om jag inte skulle köpa den. För ynka 30 riksdaler kändes saken klar, jag köpte den. Den utlovar revolt, sus och dus, och massa musik - det blir nått för hösten det.
2. I Am Ozzy
Det var bara en tidsfråga. Jag har gått och sneglat på den här boken länge. Underhållningsvärdet går ju inte att ta miste på - det är ju Ozzy vi snackar om. En bladvändare, det vet jag. För närvarande tjyvad av Frida, men jag kan vänta. Ett litet tag...
3. Hellraisers
Jag har kastat ett öga på den här förut, men jag gör det igen. Filmstjärnor kan också vara rock n roll, vilket Richard Harris, Richard Burton, Peter O'Tolle och Oliver Reed understryker med överdimensionerad spritpenna. Den var billig på Adlibris.se - jag köpte den.
The end of the weekend
Halvtidsvila i VM-finalen. Väldigt ruffig sådan för övrigt. Tänkte passa på att uppdatera lite här och förtälja folket om helgen. Det har varit en bra helg, väldigt lugn. Och skön. Och varm... Jag och Frida mötte upp med Jim på torget i Wadköping, tidig eftermiddag under lördagen. Eftersom det var sjukt kvavt så föranledde mötet i första hand en rekordelig strut mjukglass, följt av ett besök på den antika bokhandeln Lexica. Ett mycket bra ställe, lite halvt bortglömt i Örebro stad, tråkigt nog.
Vidare så begav vi oss till Olaigatan och Örebro Konsthall för att besöka James Nachtweys fotoutställning - något som jag velat göra länge. Det var precis så som jag förväntat mig - jävligt tungt, och paradoxalt nog väldigt vackert. Alla borde ge utställningen åtminstone 45 min av sin tid, uthärda det som huvudsakligen är väldigt svårt att ta in, och förhoppningsvis lämna lokalen med omvärderade perspektiv och ökad medvetenhet. Nachtwey är för den obekante en världsberömd krigsfotograf, legendarisk för sin förmåga att fånga ögonblick från världens mörkaste bakgård, och förmodligen, i bemärkelse av att vara extrem, den enda i sitt slag. Bland fotografierna på Örebro Konsthall finns bl.a. hans arbete från Rwanda, Tjetjenien och Afghanistan representerat. Riktigt, riktigt otäckt, men samtidigt riktigt synd att missa.
Passar på att rekommendera dokumentären som också visas i samband med uställningen, James Nachtwey WAR photographer, av Christian Frei. Mycket intressant.
Nu började fotbollen igen.
Vid halv fyra sa vi farväl till Jim som plikttroget styrde kosan Kumlabunkern och kriminalvård. Här nånstans blev jag varse om att man blir trött och utmattad när det nästan är 30 grader varmt ute. Följaktligen ropade Sibylla trånande vid horisonten, varvid jag och Frida likt två uttarmade ökenvandrare styrde cyklarna mot söder och två stycken Big Meals. Framförallt en välkyld Loka Citron som sällan har smakat så gott. Resten av eftermiddagen och kvällen spenderades bakom nerdragna persienner framför Titta han snackar, Spotify och Woody Allen.
Tipsar härmed, i förbifarten, om Winnerbäcks låt När en stannfågel ger sig av, och Fleet Foxes White Winter Hymnal. Trevliga låtar båda två.
Jag beklagar det lite halvtårtiga, karaokeaktiga klippet...
Under söndagseftermiddagen kunde den obligatoriska badutflykten inte låta vänta på sig längre. Jim inställde sig utanför Gustav Clasons strax efter kl. 13 och sedan styrdes kosan iväg mot Hjälmarbaden. Vattnet var äckligt men varmt (döda fiskar i ett härligt brunfärgat H2O), och det var trevligt att svalka av sig. Mest blev det fika och tidningsläsande, men ändå - det badades lite iaf. Och det var behövligt. Väl hemma i lägenheten så kollapsade jag i soffan med en dubbel espresso framför Coffee and Cigarettes, signerat Jim Jarmusch.
Vidare har jag skurit av mig en liten, liten bit av pekfingret i samband med frenestisk matlagning, jag har ätit upp ett halvt Brago-paket, fixat Photoshop en gång för alla (hoppas jag), lyssnat på Hayes Carll och annat countryskråleri, munhuggits med Frida, duschat, och slutligen börjat känna in söndagsångesten. Imorn är det jobb igen.
Strax avslutar jag dagen med The Boy In the Striped Pyjamas.
Adjö.
Fatboy Slim - Weapon of Choice
Coolness.
Och när du ändå är i gasen så kanske SVT:s något sämre version kan stilla tristessen i ytterligare några minuter. Persbrandt må vara gracil, och därtill utbildad dansare, men slår Walken, det gör han inte.
Semi-Coolness.
Ny recension för Gekko
I nuläget står det att recensionen är skriven av en kille som heter Patrik, men det stämmer inte. Det är mina raljerande ord som tar sig an denna förskräckliga film.
Torsång, Borlänge, Peace & Love 2010
Bildserie #1 från en sjukt trevlig vecka.
Roll on one:
Fearless jumps #1
Vi kan väl låtsas att den där påstridiga Loka-flaskan inte står där i bakgrunden...
Fearless jumps #2
Mer bilder från festivalområdet och banden nästan gång.
Nu blir det Twin Peaks på Kanal 9 och te till det.
Solong
Om att kritisera sommaren...
And I'm back...
Så är jag tillbaka från det som jag otvivelaktigt betraktar som min enda, väldigt plågsamt korta, semester. Kom hem igår efter en helt otroligt skön vecka i Torsång, strax utanför Borlänge, insvept i alldeles för mycket (eller för lite) öl, långa dagar på sjön, god mat, glada vänner och massa musik. Peace & Love 2010 var hur bra som helst. Jag ska lägga upp lite bilddokumentation inom kort, när jag inte är på jobbet.
Tills vidare, låt mig presentera nått fantastiskt seriöst oseriöst, nått som kapslat in både Borlänge 2009 och Borlänge 2010, humor och musik i salig kompott, de oefterhärmliga - Lonely Island:
You gotta know your limits with the boombox!
Humor!
