And I'm off...

Nu drar jag till Borlänge och Peace & Love. Tillbaka om en vecka!

Solong

Wastelands, Badlands & Junglelands

Just nu snackar vi wastelands...
Och badlands...

För idag andas biljettbutiken ödelandskap. Ödelandskap med souvenirer och sovande biljettskrivare. Knappast någon överaskning. Idag är det fint väder, då vill folk vara utomhus, äta glass, trängas på stan, och fynda svenska jordgubbar.

Likt en ljusskygg vampyr slingrade jag mig in på kontoret. Det lilla, betonginramade kontoret. Försökte vara kreativ. Kreativ i en solbefriad bunker. För varmt, för grått, för lite luft - pest och pina. 

Nåväl, inte fullt så illa kanske. Faktiskt. Men situationen gjorde mig gnällig. Är det åldern, viskade den gamle mannen innanför bröstet. Måhända. Kanske...

Å andra sidan: jag har ett jobb. Ett jobb som dessutom är helt okej, jämfört med annat.

Baby I got my facts learned real good right now.
You better get it straight darling:
Poor men wanna be rich, rich men wanna be kings,
And a king aint satisfied till he rules everything.

...

I believe in the hope and I pray that some day it
Will raise me above these

Badlands...

 




Sen så fick jag lunch, och där nånstans så övergick det gnälliga humöret ironiskt nog till Jungleland istället - i synnerhet partiet där Clarence Clemons kör igång sitt saxofonsolo. Finns det överhuvudtaget nått som toppar det? Kan en dag bli dålig efter det?

Två cheeseburgare senare glider jag in på Carlings och H&M. Hittar precis det jag letar efter. Kön till provrummen är närmast obefintlig. Det går snabbt. Jag provar. Allt sitter som en smäck, jag pyntar (det är billigt), och sen... är allt bara bra. Inte nödvändigtvis av konsumtionen, utan snarare av flytet - lättheten, och den totala avsaknaden av stress och krångel.




Jag säger tack och bock till Bruce och E-Gata-Bandet, med en extra axelklapp till Herr Clemons.


Recension: Sin Nombre



Cary Fukunaga, regissören som tidigare mest arbetat som kameraman, mottog nyligen priset för Bästa Regi under Sundance Filmfestival för sitt långtidsprojekt Sin Nombre. Filmen som ohämmat dyker rakt in i Mexikos mörkaste hjärta, bland gängmentalitet och drömmar om nånting bättre. Genom två människors ögon, Sayras och Willys, presenteras en historia där endast två saker finns på önskelistan - att överleva, och ett bättre liv.   

Caspar, eller Willy som han egentligen heter, vaknar upp, och vet att gängplikter går före allt. Vet om sitt ansvar för Smiley, nyrekryten, barnet, som han ska introducera in i gänglivet. Han ska "döpas", misshandlas i 13 sekunder av El Mara, sitt gäng, och döda en rival - allt för att visa sin dedikation, fullgöra sitt medlemsskap och visa sig värdig. Det är ännu en dag bland dagar, inkapslad av våld, brutalitet och död. I en annan del av stan tittar Sayra på en karta som hennes pappa visar henne. Den beskriver hela deras flykt från Mexiko, ända upp till New Jersey, USA. Sayra är tveksam, men vet att det måste bli så. Det är en osäker resa, riskabel och livsfarlig, men nödvändig.

På ett tåg genom Honduras korsas deras vägar genom våldsamma omständigheter. Willy vänder ryggen åt sitt gäng i en stund av, vi kan kalla det rättvis obetänksamhet, och sätter sig själv därmed högst upp på El Maras dödslista. Från och med nu är han jagad. Mötet med Sayra växer till ömsesidig vänskap, och plötsligt är Willy en medresenär mot det bättre livet.

  

Sin Nombre, utan namn, är en filmisk käftsmäll som går i samma mönster och stil som föregångare som Guds Stad och Krigarens Själ. Så vitt mitt västerländska och tryggt förvarade öga kan uppfatta så är detta en historia som tar sig an verkligheten helt utan tillrättalagt filter. Det vilar inget filmromantiskt skimmer över Sin Nombre, utan det är ocensurerat, ärligt och brutalt våldsamt. Det har pratats om att gängscenerna i filmen är så ohämmat brutala att man som publik gärna vänder bort huvudet, och jag är inte oförmögen till att skriva under på det. Självklarheten i att leva efter gängmentalitetens obrytbara kodex gör det omöjligt för åskådaren att överhuvudtaget hoppas på humanistisk barmhärtighet från dessa förstörda gangsterungdomar, vilket i sin tur gör den filmiska resan betydligt mer otäck, och inte minst svårare att bevittna. För mig är det filmens stora behållning. DET är bra filmskapande.

James Nachtwey, en berömd krigsfotograf, har fram tills augusti en utställning på Örebro Konsthall, där han visar upp fotografier från sitt arbete i krigsdrabbade områden. Det är riktigt otäcka bilder, paradoxalt nog också otroligt snygga, som visar upp hur orättvis, skoningslös och vansinnig människan är. Cary Fukunaga och Nachtweys är två förkämpar som strider för samma sak, nämligen att öka medvetenheten hos alla oss andra som har det bättre. Och om de misslyckas med det så levererar de förhoppningsvis, åtminstone, en stor skopa perspektiv.

Så, Sin Nombre - mycket bra film!


1 2 3 4 5



Nytt favoritsoundtrack



Har så äntligen fått se The Assasination of Jesse James By The Coward Bob Ford, som jag länge, länge, länge velat se. Fantastiskt bra film, betygsmässig fullpoängare i min bok, med ett sjukligt bra soundtrack. Nick Cave och Warren Ellis har komponerat ihop 14 fantastiska spår som jag sent ska glömma. Framförallt Rather Lovely Thing, Song For Jesse, What Must Be Done och Song For Bob har etsat sig fast.

Genom filmen, som för övrigt känns precis så komplicerad som Jesse James sista år var, flyter instrumenten sakta fram i en salig blandning av jazz, folkmusik, dyster melankoli och gåshud. Sjukligt bra!






 

En kortfilm om ondska

Idag stavas tillvaron trötthet. Gick upp sju, duschade, åt frukost och cyklade in till sjukhuset för att lämna specialblod kvart i åtta. Ädelblodig har jag blivit kallad. Sjukhuset hade blodbyte av ett litet barn på schemat - mitt blod behövdes. Så jag dränerades, och det betraktar jag ohämmat som dagens goda gärning. Nu sitter jag på jobbet. Är trött. Längtar hem och är hungrig.

Enligt mina nya beräkningar, efter schemaomskrivningar och så vidare, så har jag i dagsläget tre dagar ledigt under en period av tjugo dagar. Nu är jag inne på dag #15, med samtliga ledighetsdagar förbrukade, och jag känner ganska ordentligt att jag passerat andra andningen för längesen. Just nu är jag rejält trött på att vara en serviceinriktad turistinformatör.

Mest skyller jag på otrevliga kunder, korta, långa, smala, tjocka. Bara svenskar dock. Aldrig utlänningar. Jag är less på det. Osökt har det fått mig att tänka på nått så överdrivet som ondska. Idioter är inte ondskefulla såklart, men det drar åt det hållet. Låt oss kalla det för pur elakhet med ondskefull eftersmak. I fredags hade jag till exempel en imploderande, sedermera exploderande universitetslektor som var arg över en situation som så uppenbart inte var mitt fel. Och inte Örebrokompaniets heller. Det visste till och med han. Egentligen. Vansinnigt ironiskt att akademiska djupdykare blir dummare för övrigt. Jag säger till honom, vänligt men bestämt, "Hördu, det finns ingen anledning att skälla ut mig!". Då utbrister den här svettiga köttbiten, "Men jag måste ju bli förbannad på nån"...

...

...det var förmodligen det dummaste jag hört i år. Låt mig sammanfläta två ord som bäst beskriver den här typen av mänskligt slem - dumjävel!

Så, ondska var det:   
  
  

Wadköping Playlist, #5


Wadköping Playlist, #4


Wadköping Playlist, #3


Wadköping Playlist, #2


Wadköping Playlist, #1


Från en bod i Wadköping

Att jobba i Bergmans fiktiva Wadköping är sällan snabbt tidsfördriv. Idag regnar det också, och därmed inga kunder. Så jag dricker dåligt kaffe och äter upp Magdalenas och Mikaelas småkakor. Slentriansurfar på internet, konstaterar att tiden verkligen är relativ. Funderar stillsamt över vad jag egentligen vill göra med den här bloggen. Det vore till exempel roligt att skriva om film mer i retrospektiv, istället för att bevaka allt nytt hela tiden. I och med Gekko så blir det lite kaka på kaka. Kanske vore bättre att överlåta den delen av mitt skrivande till Gekko, helt och hållet.

Fyfan, vilket äckligt kaffe det här är. Usch!

Så vad händer med filmhelaveckan? Jag har skrivit i sju månader ungefär, och är väl inne och spelar på andra halvlek nu. Har lovat mig själv att pröva detta i ett år, sedan omvärdera - fortsätta eller sluta. Det är ett ständigt ombakande och förfinande mest hela tiden. Primärt vill jag orka skriva, sekundärt få läsare. Det går dock lite hand i hand. "Orkar" gör jag om det är roligt ---> om det är roligt blir det bra ---> blir det bra så läser folk. Punkt. Och det har väl gått hyfsat. Kan gå bättre. Kan orka mera. 

Sanningen är att jag börjat tröttna lite. Parallellt med allt annat så är detta ganska slitsamt. Därav min strävan att göra om lite. Kanske mest så det passar mig, så att jag kan fortsätta några månader till. Minst. Att skriva mer om film genom ett backspegelsperspektiv är en idé. Vi får se.



Rädsla för att tappa läsare? Kanske. Lite. Fast egentligen inte. Jag har min trogna skara, och sålänge som det finns en som läser så finns det ju anledning att fortsätta. Tiden får utvisa hur det här går. Helt enkelt.  

Efter jobbet bjuder Jim på mat iaf. Trevligt. Det pratas om lite film, lite VM-magasin tänker jag mig också. Var ute på galej i fredags. Inflyttningsfest hos Jonas och Stina. Jag bröt arm för övrigt, mot Linus, Oscar och Erik. Vinst. Vinst. Förlust. Längesen man sysslade med sånt. Men det var roligt, den grabbiga testosteron/tävlingsnerven vaknade. Rematch mot Erik i Torsång förestår. Gick vidare mot Frimis framåt sent, och det var en sedvanligt hemsk upplevelse. Utan 25+-sällskapet hade det varit rent outhärdligt. Frimurarlogen fullkomligt flödade över av 18-åringar och samma gamla vanliga musik.  

Nu kör jag en recension på Kommisarie Späck. Går att läsa på Gekko inom kort.    



Carrey-klassiker

Inte den bästa, men väl ett trevligt alternativ till det kungliga bröllopet.


Snygg filmposter, #1




Sthlms Filmfestival hyllar Hopper



Den 29 maj vandrade den smått kultförklarade Dennis Hopper vidare till de sälla jaktmarkerna, efter en svår kamp emot sin prostatacancer. Jag klassar honom onekligen som en personlig favorit - en man som under huvuddelen av sin karriär verkade i B-filmens underbara värld, men som även förgyllt odödliga klassiker. Med sin något kompromisslösa, och inte minst, ska vi säga substansmarinerade (läs drogade) personlighet så var förmodligen Hopper en förkämpe i det led som utgjorde det rebelliska Hollywood.

Hopper var dock så mycket mer än bara en rebell, som utöver sina stundtals urspårade utsvävningar var en duktig fotograf och konstnär, och inte minst - en fantastisk skådespelare. Stockholms Filmfestival 2010 som går av stapeln 17-28 november har i samband med hans bortgång planerat en Hopper-hyllning. Bästa sättet att hedra honom är att ställa till med en ordentlig fest till hans ära, säger festivalchef Git Scheynius. 

Vad detta exakt innebär återstår väl att se, men jag är övertygad om att det blir bra. Enligt utsago kommer hyllningen iaf att inleda festivalen.

Om man tar en sväng längs memory lane så kan man ju i sammanhanget blicka tillbaka till 1991. Då var jag bara sex år, och tyvärr alldeles för liten för att förstå att jag borde ha varit i Stockolm då, på biografen Lido. Filmfestivalen hade precis blåst ut ljusen på sin två-års-dag, och Dennis Hopper var specialinbjuden gäst (han hade tilldelats festivalens Lifetime Achievement Award). Tillsammans med publiken såg han alla sina filmer och inledde varje visning med en kort presentation - kuriosa, anekdoter och så vidare. Alla som troget stannade kvar tills den sista filmens eftertexter, blev dessutom bjudna på frukost av hedersgästen himself. Tecken på storsinthet tycker jag.

Här nedanför följer en Hopper-klassiker. Clifford Worley är i knipa. Den sicilianska maffian behöver input, och Worley vägrar samarbeta. Istället väljer han att retas. Tillsammans med en fantastisk Christoffer Walken, och Tarantinos välskrivna manus, så levererar Hopper ett oförglömligt stycke film (bland filmer).



Ångestladdade animationer



Måste nämna en film som jag av en lyckosam slump snubblade över på Moviezine.se när jag jobbade förut idag. Jag har inte sett den själv, men blev vansinnigt intresserad. Max & Mary heter denna originella berättelse.  Animerade lerfigurer, vackert grådassiga miljöer (javisst), Phillip Seymour Hoffman, New York, tragik + humor och Aspergers. Känns rent spontant som en Wallace & Gromit-berättelse som blivit både fysiskt och mentalt misshandlad. Ingen barnfilm - detta verkar vara ångestladdad svart humor exklusivt reserverad för den äldre generationen.

Verkar till råga på allt fruktansvärt snygg och ordentligt säregen. Jag lägger till den här på att-se-listan, pronto!  


Snart dör Bob Dylan

Navid Modiri och Gudarna avslutar kvällen med en oförglömlig klassiker från the old days...

God natt!


Ett slag för Gekko

Om du tycker lika mycket om film som jag så rekommenderar jag återigen:

www.gekkomagazine.seDrivs av ett par kunniga filmentusiaster som just nu håller på att baka om sidan ordentligt. Jag skriver recensioner och nyheter regelbundet även där, tillsammans med ett gäng likasinnade. Mycket intressant.

Ta en sväng förbi och läs mera!

Coppola-klanen avancerar



Dotter till Francis Ford Coppola, kusin till Nicolas Cage och ex-fru till Spike Jonze. Tillika skådespelare, manusförfattare, regissör och Oscars-vinnare. Hon debuterade som världens yngsta aktris när hon spelade spädbarn i Gudfadern, och fortsatte några år senare som Don Michael Corleones dotter i Gudfadern del III. Mest känd är hon förmodligen för sitt regiarbete i produktioner som The Virgin Suicides, Lost In Translation, och inte minst Maria Antoinette. Det känns som en underdrift att säga Sofia Coppola lever, blöder och andas film. Och nu är hon aktuell igen.


Jag gillade Lost In Translation. Mycket. Det var en ganska saktgående historia med en trött Bill Murray och en vacker men ensam Scarlett Johansson. Två ganska ledsna individer som tillsammans med varandra gjorde sin smått odrägliga tillvaro lite mer dräglig. Nästa år kommer Sofia Coppola vara aktuell med Somewhere, och Empire skriver att den vid första anblicken doftar lite Lost In Translation, men att filmerna skiljer sig ganska ordentligt åt ändå.

Stephen Dorff spelar en hårt festande figur som efter ett tag får besök av sin 11-åriga dotter. Då blir det till att lugna ner sig, och greppa den nya situationen - hon kommer nämligen stanna ett tag. Det låter lite halvcheesy sådär, knappast nått originellt upplägg, men i Sofia Coppolas händer kan det bli bra. Mycket bra.

Jag gillar ju hennes filmer - framförallt hennes tendens att låta musik berätta mer än repliker. Dessvärre har inte Somewhere premiär förrän tidigast mars nästa år, så det är ju en hel ocean kvar tills dess. Men men, den som väntar...



Borlänge, A Love Story

Årets Borlänge-resa närmar sig. Förra året var hur kul som helst. Peace & Love med Frida, och besök hos Jonas med Oscar. Fest, musik och sommar, och snart är det så dags igen. Det inbjuder till rejäla återblickar.





























Recension: Youth In Revolt



Miguel Arteta är väl inte direkt världens mest produktive filmregissör, hans grej är snarare TV-serier - Ugly Betty, The Office, Six Feet Under m.fl. Bland hans filmiska alster syns emellertid (bland annat) The Good Girl från 2002, med Jennifer Aniston och Jake Gyllenhall, vilken bevisade att Arteta faktiskt kan det här med film också. Och Youth In Revolt försämrar knappast mannens CV, tvärtom.

Michael Cera spelar den osedvanligt verbale, samt nördiga Nick Twisp - oskuld. Han blir strax hejdlöst besatt av den komplicerade Sheeni och börjar följaktligen uppvakta henne - inte helt utan positiv respons. Det går rent av ganska bra. Hon tycker om honom. Men visst blir han varse om några besvärliga tillkortakommanden här och där, annars blir det ju inge kul. Därav utvecklar han Francois, ett rebelliskt alter ego med stil - en tuff, skoningslös kvinnokarl, och Nicks raka motsats. Tillsammans stakar de ut den inte helt okomplicerade vägen till Shennis hjärta, och allt går nästan som planerat. Synd bara att yttre omständigheter konstant sätter käppar i hjulet för dräpandet av den alltid så plågsamma svendomen.



Jag har förstått att det finns ett allmänt missnöje att titta på filmer där sexuellt frustrerade ungdomar drar en liten tarzan då och då. Det har blivit lite tröttsamt, och kändes väl ganska uttjatat redan när American Pie nummer tre gjort sitt inträde på den tonårsfilmiska arenan. Men jag är osäker på om det är själva handtralleriet som är det egentliga problemet - är det inte snarare så att det är den efterföljande skitfilmen som är nageln i ögat, och inte den syndfulla självbefläckelsen i sig.

I Youth In Revolt masturberas det, men det är verkligen ingen skitfilm. Det är något så ovanligt som en ovanlig tonårsfilm - en sån som bryter lite mot genremässiga konventioner och sätter sina egna regler. Manuset är helt fantastiskt - språket bryter mot allt. Nick Twisp och hans gelikar är verbala genier och dräper allt som kommer i deras väg med en välformulerad ordsalva. Hela tiden marinerat i en stor skopa humor. Filmen är skitrolig! Och det är en fröjd att få se Michael Cera spela Francois - hård, skoningslös och tuff, till skillnad från den vansinnigt timida karaktären som Cera alltid spelar annars, Nick Twisp inkluderad. Inget fel i det, men det är intressant att få se honom bredda sitt register.



Kan det vara så att "nörden" är i behov av att omdefinieras litegran. Michael Cera är den "nya nördens" förkämpe, och här tillförs dessutom en liten twist. Nick Twisp behöver inte kämpa överdrivet mycket för att vinna sin tjej, utan svårigheterna ligger snarare i striden om att faktiskt få vara med henne. Omgivningen är uppförsbacken, frireligiösa föräldrar, arbetslösa föräldrar, avstånd, och idioter - inte själva vägen in till den annars så ouppnåliga tjejens hjärta. Den nyckeln fick Nick Twisp långt innan filmen nått sitt slut. Miguel Arteta bakar om, och det luktar gott!

1 2 3 4 5




Ungdomlig revolt

Det blev en söndag på Väster igårkväll. Finfin taco med twist serverades hemma hos Micke. Oscar, kocken, hade svängt ihop groteska mängder aioli (nu överlever jag vintern), som inmundigades tillsammans med en sjukt god mangosalsa, plus allsköns onyttigheter - syndfull konsumering! Söndagsunderhållningen stavades hormonstinn komedi á la Miguel Arteta, Youth In Revolt, som faktiskt var jävligt bra. En bra bit över förväntan.

Recension kommer senare ikväll, så fort jag stämplat ut.


Alien-franchisen fortsätter

Under Los Angeles Times Hero Film Festival som nyligen gick av stapeln var bioaktuelle Ridley Scott en av gästerna, precis rehabiliterad från en besvärlig knäoperation. Han passade på att mynta lite halvt intressanta fakta gällande sitt nästkommande projekt - nämligen två stycken nya Alien-filmer.  

Den Alien-frälste vet naturlitgtvis vem The Space Jockey är. Från den första filmen. Den döde. Den ensamme. Den föruttnade. Han skymtar bara till i några minuter, kanske bara i några sekunder, så man glömmer följaktligen ganska lätt bort honom. När ett team utforskar ett övergivet område på en övergiven planet så snubblar de vid ett tillfälle över ett gigantiskt utomjordingsskelett, sittandes vid en jättekanon. Ringer det nån klocka?


Så här ser han ut iaf, The Space Jockey 

Blir detta bra frågar jag mig. Egentligen. Jag är lite tveksam. Scott understryker själv sin förvåning kring varför ingen uttryckt eller visat mer intresse kring The Space Jockey, och det känns ju rent krasst som det skulle kunna ha att göra med att folk faktiskt inte bryr sig så mycket. Eller? Jag kanske hädar när jag skriver så? I så fall får någon ruska om mig, för jag tycker bara det här är lite intressant. Än så länge...  

Manuset är skrivet, och historien ska utspela sig långt innan den första Alien-filmen.

Med Weeping Willows, god natt


Det blir knappast svenskare...

...än Lars Molin. Det handlar om allt från tändsticksmagnater till kejsare av Portugallien, potatishandlare och badjävlar. Om man inte kommit sig för att se exempelvis Potatishandlaren med Rolf Lassgård, eller Badjävlar med Ernst Günther, så tycker jag att man ska göra det. Vidhåller man därefter att svensk film är skit, om man nu gjorde det dessförinnan, så får jag väl helt enkelt acceptera det med en subjektiv övertygelse om att du inte har någon smak. Alls... 

Gårdagen spenderade jag och Frida hemma hos morsan och farsan i nya lägenheten på Studievägen inne i stan. Trevligt. Tillbakalutat. Behövligt, efter en intensiv arbetsvecka som inte riktigt ebbat ut ännu. Vi tog en liten pilsner, drack kaffe, och åt gammeldags vanilj med krusbärskräm. Tittade på Afrikas Drottning med Humpfrey Bogart och Katherine Hepburn, plus Molins Den Tatuerade Änkan. Man kan ha det sämre. Hann med slutminuterna på både Argentina-Nigeria och England-USA också. Det var en bra kväll! 

Jag tror att Den Tatuerade Änkan kan vara en bra inkörsport om man är obekant med Lars Molin. Mona Malm spelar en kvinna som gått genom livet och bockat av det mesta - giftermål, barn och barnbarn. När hon en dag på ålderns annalkande höst ärver en stor summa pengar så omvärderar hon sin livssituation. Nu ska det njutas! Hon kastar sig åter in i livet, skiljer sig från sin "drullputte" till man, har sex med kärlekstörstande änklingar (flera stycken!), äter gott, dricker gott, och tänker bara på sig själv. Som sig bör! 

Filmen blev bl.a. belönad med en Emmy-statyett 1999 för bästa TV-produktion. Lars Molin hör till det som med lätthet bör betraktas som det stora svenska filmarvet. Bland giganter som Jan Troell, Hasse Ekman och Ingmar Bergman. Vi snackar jävligt bra filmer! 

Passar på att understryka Ted Ströms filmmusik i Den Tatuerade Änkan. Också mycket bra.

Skitfilmer att älska, #1

Alla har dem, och de som säger att de inte har dem har förmodligen flest. Sånt som göms undan. Sånt som du inte vill att någon ska få veta att du har, och faktiskt har haft lääänge. Fläckar på en gedigen filmsamling, pinsamma avbrott i rader av mästerverk, MEN... likväl filmer som du älskar, och som du förmodligen har sett hundratals, kanske tusentals gånger. Skitfilmer. Skräp. Trams och avskräde.

Tillåt mig skratta åt alla kultursnobbar, smala filmkonnesörer och förnäma finsmakare som ger sken av att inte älska skitfilmen, de som ratar Hollywood och hyllar den där plågade tjeckiske impressionisten. Ja, då tar vi och läser rumänsk renässanspoesi i åtta timmar och lyssnar på deppig musik. Det finns oräkneligt mycket att hämta hos de plågade tjeckiska impressionisterna, helt klart, men kom igen - plocka fram era pinsamma hemligheter under sängen, och sluta hymla.

Jag kan börja...




En fantastisk ventilering under min period som proffesionell hamburgeflippare på Burger King. Man kom hem efter nattpassen, efter att ha städat och bommat igen, ibland så sent som 05.00 - fortfarande stissig och uppe i varv efter att ha serverat fyllon, torkat utspillda drickor på golvet och rensat förstoppade handfatt från antingen spyor eller piss. Vissa kvällar var jävligare än andra. Man stängde lägenhetsdörren bakom sig, med lite överbliven nattamat i en doggybag, och där, i hyllan, DÄR, där står den - Dagissnuten, min terapeut, min psykolog. Rekreationen kunde börja.

Den är för evigt sammankopplad med lugn och ro för mig. Jag tittar på den fortfarande när jag behöver varva ner. Efter krogen, efter flera veckors konstant arbete, efter flera dagars träning, titt som tätt, då och då. Och underhållningsvärdet går inte att ta miste på - Arnold spelar snut som går undercover, som dagisfröken.

- Boys have a penis, girls have a vagina.
- Thanks for the tip!  


Från 2010-talets Tybble, god natt


Working Class Hero...

Just nu är jag på jobbet.

Och det slog mig: av sexton dagar så är jag ledig två från jobbet. Nu börjar sommarens intensiva jobbperiod på Örebrokompaniet. Turistsässongen kommer krypande, backpackande tyskar och... backpackande tyskar. Min kaffekonsumtion kommer öka, stresståligheten förhärdas och toleransnivån kommer sänkas (utan tvekan). Det blir intressant. Det blir det alltid.

Well, efter ledigheten över Peace & Love så kommer det bli värre. Då blir det mucho! Men det blir cash också. Det är bra. Mycket bra.

Jag är beredd!

Hade för övrigt en vänligt sinnad dam på tråden här på jobbet förut som, för ovanlighetens skull, förhöjde mig till en ängel utan vingar. Det var snällt av henne. Förra veckan hade jag istället en kund som i tysthet förmodligen reducerade mig till en liten djävul (vilket var orättvist...). Hon var tyvärr dum i huvudet. Men ibland är det inte så tokigt i servicebranschen. I must say.


  

Clooney lönnmördar i The American



Jag har aldrig fastnat överdrivet mycket för George Clooney - han är lite tråkig tycker jag. Absolut en bra skådespelare, men tråkig. Kanske skulle man kunna beskriva George Clooney som en modifierad version av Steve McQueen, som tyvärr inte blev lika bra. Anton Corbijn, den holländske musikfotografen/filmregissören, tycker jag emellertid bättre om - han är mycket intressant.

Bland hans tidigare verk syns bland annat den sjukt snygga Control från 2007 som handlar om det brittiska punkbandet Joy Division (postpunk tror jag till och med att deras musik rubricerades som) och deras smått legendariske frontman Ian Curtis. Den här gången lämnar regissören musiken för att istället ge sig i kast med en komplicerad lönnmördarhistoria.

Kortfattat: Clooney spelar Jack - vass lönnmördare. Efter att ett uppdrag i Sverige spårat ur ordentligt vill Jack pensionera sig, varpå han kontaktar sin uppdragsgivare och informerar om att nästa uppdrag blir det sista. Strax befinner han sig på den italienska landsbygden, han träffar en sympatisk präst och snart har han också kärat ner sig i en vacker kvinna. Vidare har han också det där sista uppdraget att tänka på. Besvärligt indeed! 

På den vägen är det. Jag förväntar mig framförallt en snygg film, vackert kameraarbete och bländande miljöer. Filmen bygger på Martin Booths roman A Very Private Gentleman, så frågan är: vågar man hoppas på en bra historia också?     

Premiär 10 september i år.


Ingen The Hobbit för Del Toro


Det har förmodligen inte undgått någon att Pan's Labyrinth-regissören Guillermo Del Toro hoppar av drömprojektet The Hobbit. Mest på grund av alla förseningar, kontraktsvårigheter och kontraktshinder, som nu gör att projektet krockar med andra grejer som Del Toro skrivit under på. Uppbrottet genererar dock mer tid för den mexikanske regissören, vilket innebär mer tid för andra spännande projekt. Alltså - inget ont som inte för nått gott med sig... 

 

Det var med lågt hängande huvud som Del Toro vinkade farväl till sitt hjärtebarn The Hobbit i slutet av förra månaden. På sajten The One Ring.net har regissören skrivit ett långt avskedsbrev till fans och beundrare där han förklarar ingående varför det blev som det blev. Själv tycker jag att det är oerhört synd att Del Toro blir tvungen att backa. Man snackar om magisk realism, och där är väl Del Toro en oerhört starkt lysande stjärna med sin ganska mörka sagopoetiska stil. Tror det hade passat The Hobbit perfekt. Men men, det är som det är. Peter Jackson har sagt att han kanske tar över projektet, och då kan man ju andas ut lite i så fall.

 

Nu öppnar sig emellertid andra möjligheter för regissören. Det pratas bland annat om att han ska regissera nyversionen av Van Helsing. I bemärkelse av producent och manusförfattare så är han redan bunden till projketet, men om regissörsstolen uppfylls av mannens ganska rekordeliga kroppshydda återstår väl att se. Man planerar en ordentligt actionskräckis, och med Del Toro bakom spakarna känns det som att det kan bli bra. Han kan ju det här med skräck- och rysarfilmer också. Stephen Sommers version från 2004 var ju sådär för övrigt. Van Helsing rykte behöver räddas!

 

 


Peace & Love 2010, dagar kvar: 17

Nedräkningen har börjat, och otåligheten börjar göra sig till känna. Även om jag tycker att förra årets Peace & Love bjöd på ett rikare utbud av bra artister, så vet jag att årets festival blir grym ändå. Glömmer aldrig förra årets Volbeat-konsert, eller för all del det mindre framträdandet av Sofia Karlsson. Försöker glömma Mötley Crüe - årets absolut största besvikelse, fyfan... 

Utan inbördes ordning slänger jag härmed upp personliga favoriter och intressanta måste-bara-ses. Först ut:

Torsten Flinck och Rockorkestern



Den här mycket excentriske mannen fascinerar och imponerar mig ständigt. Man kan säga vad man vill om honom, men allt han gör genomförs utan undantag med största möjliga dedikation - alltid med passionerad hängivelse och obrytbar närvaro. Sen kanske inte allt bli jättebra hela tiden, men hellre oftare än sällsynt iaf. Jag gillar honom. Njut av ovanstående klassiker från albumet Vildvuxna Rosor från 2005 - en cover på Björn Afzelius Här och Nu i en duett med Monica Törnell. Inte tillsammans med Rockorkestern dock.  

Recension: Robin Hood



Den rutinerade, och maniskt historieintresserade regissören Ridley Scott är så äntligen aktuell med sitt strulprojekt Robin Hood - en process som tagit flera år på grund av otaliga manusomskrivningar, bland annat. Ambitionen är enligt utsago att berätta historien bakom legenden, att gå ifrån den något uppdiktade trikåversionen som fötts ur Howard Pyles 1800-tals-klassiker, och som vidare byggts upp av allt från Errol Flynn till Disney. Ridley Scott lyckas sissodär...  

Konstellationen Russel Crowe/Ridley Scott tycker jag överlag genererar ganska bra filmer. Gladiator tycker jag karriärsmässigt är en utav Scotts absolut bästa filmer, tillsammans med Alien och Bladerunner. Med Robin Hood återgår Scott till historiens underbara värld, närmare bestämt till 1100-talet. Efter att ha blivit orättvist behandlad av kungen själv flyr Robin Longstride från pågående strider i Frankrike och från den engelska armén. Omständigheter får honom att temporärt anta rollen som den stupade Robert of Locksley, son till den skattepressade baronen i Nottingham. Detta för att med säkerhet kunna ta sig hem till England igen. Fast besluten att underrätta baronen om sonens bortgång snubblar Longstride över hemlandets orättvisa överhet, styrd av den osympatiske Prins John. 



Ridleys ambition att ge en nyanserad och mer historiskt korrekt bild av Robin Hood funkar emellertid sådär. Jag tycker mig se inslag som talar för ytterligare en film som stundtals anammar legendariska mytbilder: lite repliker här och där som flirtar med den hollywoodifierade berättelsen, en stereotyp karaktär där, och en till där. Men det är klart, man kan väl inte helt ta ett steg tillbaka från den företeelsen heller. Hollywood är alltid Hollywood.



Så mycket vet jag iaf att Scotts version är mer historiskt förankrad än flertalet av sina föregångare. För det första tar man fasta på att Hundraårskriget mellan Frankrike och Europa faktiskt rasar i Europa under den här tiden - något som man gärna "glömmer" i tidigare filmer, till exempel Robin Hood - Prince of Thieves från 1991 (där man dessutom, i relation till historieböckerna, praktiskt taget låter Rikard I Lejonhjärta återuppstå från de döda...). Men vafan, en fläskfilé smakar ju bättre med salt och peppar. Jag förordar gärna att man kryddar till det lite, så länge som man inte går fullkomligt bananas. Och det tycker jag inte att Scott gör.

I bemärkelse av underhållande film så står sig Scotts Robin Hood helt okej. Även om man till en början tycker sig bevittna två stycken filmer, med två olika konflikter som går parallellt med varandra (å ena sidan Robins liv i Nottingham, å andra sidan Prins Johns maktstyre och problem i London), så blir jag medryckt. Det är snyggt, påkostad, välskrivet, och med ett skådespeleri som överlag ligger på jämn nivå. För mig lyser Mark Strong starkast, medan både Cate Blanchett och Crowe stundtals går genom ett färglöst skimmer. Strong är i min bok filmvärldens nya badass (trots att han varit med ett tag), som med sin ogästvänliga och kalla framtoning passar perfekt som skrupelfri antagonist. Vi snackar bländande karisma. Han är helt enkelt förjävla bra, punkt. 

1 2 3 4 5




Hank von Helvete säger God Afton

Blev lite senare än vad jag trodde. Tog en joggingrunda efter jobbet, följt av dusch, följt av fiskgratäng, följt av jordgubbar och kall mjölk, följt av funderingar kring att laga min cykel. Men det gör jag sen, efteråt.

Så, Hank von Helvete, mannen med det karismatiska, tillika diaboliska, namnet - sångare/skrikare i det norska "deathpunk"-bandet Turbonegro. Egentligen heter han Hans-Erik Dyvik Husby, vilket man får anta, med viss förståelse, att han inte tycker går i linje med bandet som från början tänkte döpa sig till Nazipenis. Hur som helst, Hank von Helvete är i höst aktuell i rollen som Cornelis Vreeswijk i Amir Chamdins film Medborgare, God Afton. Samma Chamdin som bl.a. är medlem i hiphop-gruppen Infinite Mass.



Vid första anblicken kanske herr Helvetes ganska extrema framtoning får gemene man att höja på ögonbrynen, men faktum är att han förmodligen är ett väldigt bra val. Skådespelat "på riktigt" har han gjort förut i och med uppsättningen av Jesus Christ Superstar på Det Norske Teatret i Oslo (som sattes upp i höstas). Vidare är han inte helt olik Cornelis rent utseendemässigt, plus att han kan, trots otaliga skriksolon i Turbonegro, sjunga riktigt fint. Ytterligare en komponent som talar för lyckad rollbesättning är Cornelis och Dyvik Husbys gemensamma nämnare - nämligen missbruket. Trubaduren var stundtals ganska rejält alkoholiserad, och deathpunkaren har tagit sig igenom heroinmissbruk. Båda vet och visste alltså vad det innebär att leva med demoner.



Svensk Filmindustri förklarar att det "är en film om en man som hela sitt liv sökte efter kärlek och bekräftelse", vilket låter sådär härligt vackert lovande. Tycker jag. Historien har iaf förpassats till det sena 60-talet. Cornelis är i 30-års-åldern, och trubaduren har gått genom både succér och bakslag. Jag tror von Helvete kan göra Medborgare, God Afton till en rent himmelsk upplevelse, och som andra generationens anhängare av Sveriges störste trubadur ser jag fram emot detta med både iver och otålighet.

Jag är visserligen rätt obekant med Chamdins filmiska insatser, men jag kommer att ladda upp med regissörens tidigare projekt Om Gud Vill från 2006 (där The Cardigans frontkvinna Nina Persson har huvudrollen), samt Mäster Cees Memoarer.

Nu - laga cykel!

Turbonegros frontman tolkar Vreeswijk



Den här mannen, Hank von Helvete från Turbonegro, har sedan länge varit klar som Cornelis Vreeswijk i Amir Chamdins mycket spännande projekt Medborgare, God Afton. Castingen känns minst sagt intressant.

Mer om det ikväll när jag stämplat ut.

Christopher Nolan om Batman #3

Just nu marknadsförs Nolans kommande projekt Inception för fulla muggar runt omkring på världens biografer - något som får The Dark Knight-regissören att sluta läpparna ganska rejält kring den tredje, och uttalat sista delen, i hans Batman-serie. Dock ger han några spännande indicier i en intervju med Empire.


Framförallt har The Joker gjort sitt, och kommer efter Nolans avfärdande inte att dyka upp i den tredje filmen. Känns ju makalöst betryggande tycker jag. Vem kan toppa Heath Ledgers fantastiska rolltolkning av den psykotiska clownen frågar jag mig. Inte heller The Penguin eller Mr. Freeze verkar vara särskilt heta alternativ. - Jag känner mig helt enkelt inte bekväm med det, säger Nolan.

 

Lite synd ändå att The Penguin kastats i papperkorgen - det hade varit intressant att se ifall någon kunde göra för The Penguin vad Heath Ledger gjorde för The Joker (även om jag tycker att både Jack Nicholson och Danny DeVito gjorde sjukt bra ifrån sig i Tim Burtons gamla klassiker).

 

 

Nej det ryktas om att The Riddler, den finurlige Gåtan, står högt kurs, och enligt (ganska lösa antar jag) rykten har Johnny Depp nämts i sammanhanget. Det är ju så att man med närmast pervers frenesi gnuggar händerna. Det är naturligtvis dumt att ta ut nått i förskott, men Depp skulle med säkerhet förvalta The Riddler helt fenomenalt. Rollen är ju praktiskt taget som klippt och skuren för mannen.

 

 

Just nu skrivs det manus iaf, och det är återigen Nolans bror, Jonathan Nolan, som låter fingararna flyga över tangentbordet. Regissören låter avslöja att han hittills är mycket nöjd med broderns arbete. - Jag gillar verkligen var vi tar karaktärerna och var det kommer sluta.

 


Hallelujah - Nu gör jag om!



Finally, nu börjar det äntligen hända saker. Jag är inte särskilt bra på det här med programmering än, varpå jag förbihåller mig rätten att säga att den nya layouten inte är helt klar ännu. Det är emellertid inte det enda som kommer förändras här - hela grejen med filmhelaveckan håller på att bakas om. 

Konceptet med filmhelaveckan funkar sådär. Tycker jag själv iaf. Det har sakta gått upp för mig att formatet börjar bli alldeles för smalt och begränsande, och jag tycker det stigande börjar inkräkta på kvalitén. Det är lite tråkigt att bli bunden vid sina egna regler, och det är därför som jag härmed gör en tvärvändning gentemot min ursprungsidé...

För det första - jag tar bort dagssegmenten!
Varför: Det är alldeles för stramt, lite statiskt, och, kan jag tycka, färglöst. Istället för att skriva efter en veckoenlig mall, så kommer jag från och med nu skriva, helt enkelt, om det som faller mig in. Det kommer ge utrymme till att skriva om det lite smalare såväl som det lite bredare, med en förhoppning om att intresset smittar av sig på den som läser. Jag kommer dock fortfarande försöka recensera en bioaktuell film i veckan.

För det andra
- jag bakar vidare in min vardag, plus en skopa av livet, i skrivandet!
Varför: Det känns naturligt bara, och kommer för mig innebära att det blir roligare att skriva, vilket i sin tur förhoppningsvis kommer innebära för er att det blir lite roligare att läsa.

För det tredje - jag kommer inte bara skriva om film!
Varför: Därför...höll jag på att säga. Nä, men det går lite hand i hand med att baka in vardagen i skrivandet. Jag kollar ju inte bara på film. Även om film fortfarande kommer vara det absoluta fundamentet, så kommer jag slänga in texter om musik, litteratur och annat kulturellt tjo och tjim också.

För det fjärde - layouten!
Varför
: Nånting säger mig att det blir trevligare att läsa om det är ljusare, större och enklare. Det tycker jag själv iaf. Och återigen: i nuläget är layouten inte helt klar, utan fortfarande in working progress.


Nu luktar det väl nybakt ändå...

Okej...

Jag blev hembjuden till begivenheter hos Jonas och Stina under gårdagen, i sällskap med Oscar och Fia, med löften om öl och hemmagjord chili chees...

Då förstår ju vem som helst att nybakeriet fick skjutas upp lite ;-))
Men nu så, strax över timmen så börjar nymodigheterna!

Warten bitte, ein bischen

Jag bygger om...

Förändringar förestår. Äntligen tillägger jag, efter flera veckors bryderier hit, och finslipningar dit.
Därav uteblir dagens recension, tyvärr. Men till till gagn för nånting bättre, märk väl!

Dock tycker jag att du ska ta en titt senare ikväll för då kommer det dofta nybakat här.


Gott!

RSS 2.0