...än Lars Molin. Det handlar om allt från tändsticksmagnater till kejsare av Portugallien, potatishandlare och badjävlar. Om man inte kommit sig för att se exempelvis Potatishandlaren med Rolf Lassgård, eller Badjävlar med Ernst Günther, så tycker jag att man ska göra det. Vidhåller man därefter att svensk film är skit, om man nu gjorde det dessförinnan, så får jag väl helt enkelt acceptera det med en subjektiv övertygelse om att du inte har någon smak. Alls... 

Gårdagen spenderade jag och Frida hemma hos morsan och farsan i nya lägenheten på Studievägen inne i stan. Trevligt. Tillbakalutat. Behövligt, efter en intensiv arbetsvecka som inte riktigt ebbat ut ännu. Vi tog en liten pilsner, drack kaffe, och åt gammeldags vanilj med krusbärskräm. Tittade på Afrikas Drottning med Humpfrey Bogart och Katherine Hepburn, plus Molins Den Tatuerade Änkan. Man kan ha det sämre. Hann med slutminuterna på både Argentina-Nigeria och England-USA också. Det var en bra kväll! 

Jag tror att Den Tatuerade Änkan kan vara en bra inkörsport om man är obekant med Lars Molin. Mona Malm spelar en kvinna som gått genom livet och bockat av det mesta - giftermål, barn och barnbarn. När hon en dag på ålderns annalkande höst ärver en stor summa pengar så omvärderar hon sin livssituation. Nu ska det njutas! Hon kastar sig åter in i livet, skiljer sig från sin "drullputte" till man, har sex med kärlekstörstande änklingar (flera stycken!), äter gott, dricker gott, och tänker bara på sig själv. Som sig bör! 

Filmen blev bl.a. belönad med en Emmy-statyett 1999 för bästa TV-produktion. Lars Molin hör till det som med lätthet bör betraktas som det stora svenska filmarvet. Bland giganter som Jan Troell, Hasse Ekman och Ingmar Bergman. Vi snackar jävligt bra filmer! 

Passar på att understryka Ted Ströms filmmusik i Den Tatuerade Änkan. Också mycket bra.