Cary Fukunaga, regissören som tidigare mest arbetat som kameraman, mottog nyligen priset för Bästa Regi under Sundance Filmfestival för sitt långtidsprojekt Sin Nombre. Filmen som ohämmat dyker rakt in i Mexikos mörkaste hjärta, bland gängmentalitet och drömmar om nånting bättre. Genom två människors ögon, Sayras och Willys, presenteras en historia där endast två saker finns på önskelistan - att överleva, och ett bättre liv.   

Caspar, eller Willy som han egentligen heter, vaknar upp, och vet att gängplikter går före allt. Vet om sitt ansvar för Smiley, nyrekryten, barnet, som han ska introducera in i gänglivet. Han ska "döpas", misshandlas i 13 sekunder av El Mara, sitt gäng, och döda en rival - allt för att visa sin dedikation, fullgöra sitt medlemsskap och visa sig värdig. Det är ännu en dag bland dagar, inkapslad av våld, brutalitet och död. I en annan del av stan tittar Sayra på en karta som hennes pappa visar henne. Den beskriver hela deras flykt från Mexiko, ända upp till New Jersey, USA. Sayra är tveksam, men vet att det måste bli så. Det är en osäker resa, riskabel och livsfarlig, men nödvändig.

På ett tåg genom Honduras korsas deras vägar genom våldsamma omständigheter. Willy vänder ryggen åt sitt gäng i en stund av, vi kan kalla det rättvis obetänksamhet, och sätter sig själv därmed högst upp på El Maras dödslista. Från och med nu är han jagad. Mötet med Sayra växer till ömsesidig vänskap, och plötsligt är Willy en medresenär mot det bättre livet.

  

Sin Nombre, utan namn, är en filmisk käftsmäll som går i samma mönster och stil som föregångare som Guds Stad och Krigarens Själ. Så vitt mitt västerländska och tryggt förvarade öga kan uppfatta så är detta en historia som tar sig an verkligheten helt utan tillrättalagt filter. Det vilar inget filmromantiskt skimmer över Sin Nombre, utan det är ocensurerat, ärligt och brutalt våldsamt. Det har pratats om att gängscenerna i filmen är så ohämmat brutala att man som publik gärna vänder bort huvudet, och jag är inte oförmögen till att skriva under på det. Självklarheten i att leva efter gängmentalitetens obrytbara kodex gör det omöjligt för åskådaren att överhuvudtaget hoppas på humanistisk barmhärtighet från dessa förstörda gangsterungdomar, vilket i sin tur gör den filmiska resan betydligt mer otäck, och inte minst svårare att bevittna. För mig är det filmens stora behållning. DET är bra filmskapande.

James Nachtwey, en berömd krigsfotograf, har fram tills augusti en utställning på Örebro Konsthall, där han visar upp fotografier från sitt arbete i krigsdrabbade områden. Det är riktigt otäcka bilder, paradoxalt nog också otroligt snygga, som visar upp hur orättvis, skoningslös och vansinnig människan är. Cary Fukunaga och Nachtweys är två förkämpar som strider för samma sak, nämligen att öka medvetenheten hos alla oss andra som har det bättre. Och om de misslyckas med det så levererar de förhoppningsvis, åtminstone, en stor skopa perspektiv.

Så, Sin Nombre - mycket bra film!


1 2 3 4 5