Miguel Arteta är väl inte direkt världens mest produktive filmregissör, hans grej är snarare TV-serier - Ugly Betty, The Office, Six Feet Under m.fl. Bland hans filmiska alster syns emellertid (bland annat) The Good Girl från 2002, med Jennifer Aniston och Jake Gyllenhall, vilken bevisade att Arteta faktiskt kan det här med film också. Och Youth In Revolt försämrar knappast mannens CV, tvärtom.

Michael Cera spelar den osedvanligt verbale, samt nördiga Nick Twisp - oskuld. Han blir strax hejdlöst besatt av den komplicerade Sheeni och börjar följaktligen uppvakta henne - inte helt utan positiv respons. Det går rent av ganska bra. Hon tycker om honom. Men visst blir han varse om några besvärliga tillkortakommanden här och där, annars blir det ju inge kul. Därav utvecklar han Francois, ett rebelliskt alter ego med stil - en tuff, skoningslös kvinnokarl, och Nicks raka motsats. Tillsammans stakar de ut den inte helt okomplicerade vägen till Shennis hjärta, och allt går nästan som planerat. Synd bara att yttre omständigheter konstant sätter käppar i hjulet för dräpandet av den alltid så plågsamma svendomen.



Jag har förstått att det finns ett allmänt missnöje att titta på filmer där sexuellt frustrerade ungdomar drar en liten tarzan då och då. Det har blivit lite tröttsamt, och kändes väl ganska uttjatat redan när American Pie nummer tre gjort sitt inträde på den tonårsfilmiska arenan. Men jag är osäker på om det är själva handtralleriet som är det egentliga problemet - är det inte snarare så att det är den efterföljande skitfilmen som är nageln i ögat, och inte den syndfulla självbefläckelsen i sig.

I Youth In Revolt masturberas det, men det är verkligen ingen skitfilm. Det är något så ovanligt som en ovanlig tonårsfilm - en sån som bryter lite mot genremässiga konventioner och sätter sina egna regler. Manuset är helt fantastiskt - språket bryter mot allt. Nick Twisp och hans gelikar är verbala genier och dräper allt som kommer i deras väg med en välformulerad ordsalva. Hela tiden marinerat i en stor skopa humor. Filmen är skitrolig! Och det är en fröjd att få se Michael Cera spela Francois - hård, skoningslös och tuff, till skillnad från den vansinnigt timida karaktären som Cera alltid spelar annars, Nick Twisp inkluderad. Inget fel i det, men det är intressant att få se honom bredda sitt register.



Kan det vara så att "nörden" är i behov av att omdefinieras litegran. Michael Cera är den "nya nördens" förkämpe, och här tillförs dessutom en liten twist. Nick Twisp behöver inte kämpa överdrivet mycket för att vinna sin tjej, utan svårigheterna ligger snarare i striden om att faktiskt få vara med henne. Omgivningen är uppförsbacken, frireligiösa föräldrar, arbetslösa föräldrar, avstånd, och idioter - inte själva vägen in till den annars så ouppnåliga tjejens hjärta. Den nyckeln fick Nick Twisp långt innan filmen nått sitt slut. Miguel Arteta bakar om, och det luktar gott!

1 2 3 4 5