Just nu snackar vi wastelands...
Och badlands...

För idag andas biljettbutiken ödelandskap. Ödelandskap med souvenirer och sovande biljettskrivare. Knappast någon överaskning. Idag är det fint väder, då vill folk vara utomhus, äta glass, trängas på stan, och fynda svenska jordgubbar.

Likt en ljusskygg vampyr slingrade jag mig in på kontoret. Det lilla, betonginramade kontoret. Försökte vara kreativ. Kreativ i en solbefriad bunker. För varmt, för grått, för lite luft - pest och pina. 

Nåväl, inte fullt så illa kanske. Faktiskt. Men situationen gjorde mig gnällig. Är det åldern, viskade den gamle mannen innanför bröstet. Måhända. Kanske...

Å andra sidan: jag har ett jobb. Ett jobb som dessutom är helt okej, jämfört med annat.

Baby I got my facts learned real good right now.
You better get it straight darling:
Poor men wanna be rich, rich men wanna be kings,
And a king aint satisfied till he rules everything.

...

I believe in the hope and I pray that some day it
Will raise me above these

Badlands...

 

Sen så fick jag lunch, och där nånstans så övergick det gnälliga humöret ironiskt nog till Jungleland istället - i synnerhet partiet där Clarence Clemons kör igång sitt saxofonsolo. Finns det överhuvudtaget nått som toppar det? Kan en dag bli dålig efter det?

Två cheeseburgare senare glider jag in på Carlings och H&M. Hittar precis det jag letar efter. Kön till provrummen är närmast obefintlig. Det går snabbt. Jag provar. Allt sitter som en smäck, jag pyntar (det är billigt), och sen... är allt bara bra. Inte nödvändigtvis av konsumtionen, utan snarare av flytet - lättheten, och den totala avsaknaden av stress och krångel.




Jag säger tack och bock till Bruce och E-Gata-Bandet, med en extra axelklapp till Herr Clemons.