Idag stavas tillvaron trötthet. Gick upp sju, duschade, åt frukost och cyklade in till sjukhuset för att lämna specialblod kvart i åtta. Ädelblodig har jag blivit kallad. Sjukhuset hade blodbyte av ett litet barn på schemat - mitt blod behövdes. Så jag dränerades, och det betraktar jag ohämmat som dagens goda gärning. Nu sitter jag på jobbet. Är trött. Längtar hem och är hungrig.

Enligt mina nya beräkningar, efter schemaomskrivningar och så vidare, så har jag i dagsläget tre dagar ledigt under en period av tjugo dagar. Nu är jag inne på dag #15, med samtliga ledighetsdagar förbrukade, och jag känner ganska ordentligt att jag passerat andra andningen för längesen. Just nu är jag rejält trött på att vara en serviceinriktad turistinformatör.

Mest skyller jag på otrevliga kunder, korta, långa, smala, tjocka. Bara svenskar dock. Aldrig utlänningar. Jag är less på det. Osökt har det fått mig att tänka på nått så överdrivet som ondska. Idioter är inte ondskefulla såklart, men det drar åt det hållet. Låt oss kalla det för pur elakhet med ondskefull eftersmak. I fredags hade jag till exempel en imploderande, sedermera exploderande universitetslektor som var arg över en situation som så uppenbart inte var mitt fel. Och inte Örebrokompaniets heller. Det visste till och med han. Egentligen. Vansinnigt ironiskt att akademiska djupdykare blir dummare för övrigt. Jag säger till honom, vänligt men bestämt, "Hördu, det finns ingen anledning att skälla ut mig!". Då utbrister den här svettiga köttbiten, "Men jag måste ju bli förbannad på nån"...

...

...det var förmodligen det dummaste jag hört i år. Låt mig sammanfläta två ord som bäst beskriver den här typen av mänskligt slem - dumjävel!

Så, ondska var det: