Regi: Rodrigo Cortés 

Skådespelare: Ryan Reynolds, Robert Paterson, Samantha Mathis

Land: Spanien

År: 2010

Nuförtiden påminns man ganska frekvent om att det inte på nått sätt är en nödvändighet att ha en stor budget för att göra en framgångsrik och effektskapande film. Allt som egentligen behövs är en bra idé, vilket Rodrigo Cortés verkar vara duktig på att alstra fram. Tillsammans med Ryan Reynolds välspelade enmansföreställning presenterar han en utav årets absolut mest obehagliga filmer. 

Den inte allt för omnämnde regissören George Sluizer injicerade tidigt ett filmisk trauma i min filmiska ven i och med den oförglömliga Spårlöst försvunnen från 1993. Inte nödvändigtvis för att det är en bra film (men den är inte dålig) utan helt förbihållslöst på grund av en helt annan sak. Ni som har sett den vet vad jag snackar om. Jeff Bridges spelar som bekant en urspårad knäppgök på moralisk drift med försmak för att gräva ner folk i marken. Vem minns inte scenen där Kiefer Sutherland vaknar upp och finner sig själv vara levande begravd i en kista. Mama, det glömmer jag aldrig. Sicket obehag jag kände.

Då handlade det endast om några få plågsamt klaustorfobiska minuter - i Rodrigo Cortés film Buried snackar vi 1,5 timme (!). Filmen börjar med att lastbilschauffören Paul Conroy vaknar upp under jord, nedgrävd i en träkista mitt ute i den irakiska öknen. Det sista han minns är att hans konvoj blev attackerad av rebeller, därefter ingenting. Allt han fått med sig i kistan är en mobiltelefon plus diverse attiraljer att lysa upp sin mörka tillvaro med. Därefter inleds en desperat jakt efter hjälp, tvärt studsande mellan krampaktigt framtvingat lugn och regelrätt panik. En smått besvärlig situation, där Pauls liv bollas mellan obarmhärtiga terrorister eller lika obarmhärtiga landsmän, som antingen inte förstår eller inte vill förstå.  

  
Buried får väl helhetsmässigt betraktas som en rejäl känga till de amerikanska myndigheterna, som hellre ser till att hålla ryggen fri snarare än att hjälpa sina utsatta medborgare. "We don't negotiate with terrorists" förföljer Paul Conroy som en muterad höstförkylning när han utan framgång, via sin arabiska mobiltelefon, försöker nå fram till den byråkratiska apparaten på hemmaplan. Det enda som Paul Conroy möter i andra sidan av luren är bristande humanism, handfallenhet och anonyma telefonröster som gömmer sig bakom reglement och konventioner. Och just ja, stundtals ringer också en rödögd rebell som vill ha "five million money" i lösensumma.  

Det är lätt att tankarna glider över i inte helt obefogade resonemang kring om det är möjligt att bibehålla en jämn spänningsnivå genom en film som helt och hållet utspelar sig i en trälåda. Men det funkar alldeles utmärkt. Utgångsläget för det första: en man nedgrävd i en kista, banar väg för ett fångat intresse direkt. Därefter behöver Cortés "bara" balansera spänningsnivån från A till B och se till åskådarnas intresse aldrig falnar. Och Cortés är ju briljant, han portionerar ut väsentliga delar succesivt, och bortsett från några få överflödiga moment, så river han av Buried med stor säkerhet. Detta kräver naturligtvis en raffinerad skådespelare, och då känns det i sammanhanget relevant att fråga sig om inte Reynolds gör en utav sina bästa roller någonsin. Han är riktigt bra i sitt panikmarinerade skådespel som multiplicerar obehagskänslan rejält. Faktiskt så till den milda grad att man nära på känner dig trängd på riktigt. Plötsligt sitter dina biokamrater lite för nära, plötsligt blir det väldigt viktigt att armbågarna inte krockar med någon annans armbågar. 

Sammantaget gör allt detta, tillsammans med genomtänkt och innovativt kameraarbete, plus välvald musik (som ibland inte behövs), att filmen INTE blir tråkig. Man borde lite halvt osmakligt kunna beskriva Buried som årets absolut tätaste kammarspel (haha...?), som inte för en sekund släpper sitt krampaktiga grepp om åskådaren. Stort plus också för de postmodernistiska Hitchcockförtexterna. Mycket bra.


1 2 3 4 5

(Let me get what I want)

Ibland glömmer man av någon helt oförklarlig anledning bort fantastiska låtar. Den här till exempel, som för övrigt glimrar till på 500 Days of Summer med Joseph Gordon-Levitt. På tal om fantastiskt. Lyssna och fäll en tår.

På tal om filmer med ett fetstilt utropstecken. Nu har det äntligen dykt upp en trailer till Peter Weirs kommande projekt The Way Back. Den här har funnits på min lista länge, och trots att den lite halvt felaktigt lanserar sig själv som en verklighetsbaserad historia (se text längre ner) så tror jag mig ana en film som åtminstone kommer kvala in sig själv som en utav årets mest omtalade filmer.


Den vaksamme märker också att Gustaf Skarsgård skymtar till i vad som verkar vara en rätt hyffsat stor biroll. 

Filmen är baserad på Sławomir Rawicz erfarenheter kring flykten från ett sibiriskt fångläger under andra världskriget. Boken heter The Long Walk och är "skriven" av Rawicz själv. Nåja...egentligen är det en spökskrivare vid namn Ronald Downing som suttit bakom skrivmaskinen, och som baserar denna, låt oss kalla det verklighetsfabulerade (?) historia, på samtal med Rawicz. Utan tvekan så ligger hans historia till grund för en helt otrolig berättelse, men den där nypa-salt-faktorn bör nog ändå understrykas. Rawicz påstår sig också ha sett Snömannen, och sanningshalten kring vad Rawicz bedyrat gällande sitt liv har av flera kritiker ifrågasatts. Det ska tydligen finnas både dokument och personer, vars väg korsats av Rawicz, som talar för att denne förmodligen dragit en liten kryddig vals här och där. Eller inte, vem vet...  

Vem vet egentligen något om någon annan. Det känns ju lite taskigt att förringa stackars Rawicz om det nu faktiskt var så att han promenerade 6500 km från ett djävulsk skithål till ett mindre djävulskt skithål. Filmen verkar bra iaf. Jag kommer se den!  

Jag sitter här och försöker avgöra om The Jams gamla slagdänga The Bitterest Pill är en bra låt eller inte, samtidigt som jag gläds åt en osedvanligt god nyhet. I helgen satt jag på ett McDonalds mellan Sparreholm och Örebro och konstaterade att jag tittar väldigt lite på TV-serier. Jag har till exempel inte sett ett anda avsnitt av vare sig True Blood eller Dexter. Jag har fortfarande inte gett Mad Men en välförtjänt chans, och The Wire blandar jag av någon outgrundlig anledning ihop med In the Loop. Vidare så glömmer jag bort att tv-bolagens Messias, HBO, existerar. The Pasific känns fortfarande som en väldigt våt dröm. The Bitterest Pill har inte nödvändigtvis något specifikt med detta att göra, men sedan tio minuter tillbaka så vet jag iaf att det kommer finnas en tv-serie där ute i etern som jag definitivt kommer att slänga ett öga på.

Regissören Shane Meadows har tagit vid där den fantastiska filmen This Is England slutade för fyra år sedan. Den här gången stavas uppföljaren tv-serie i fyra delar. Detta helt otroligt spännande projekt har alldeles nyligen gått varm på brittiska tv-kanaler och utspelar sig tre år efter att den lille skinheadadepten Shaun bittert slängt den brittska flaggan i havet. Nu har alla blivit några år äldre, lite mer väderbitna, samt lite mer fastvuxna i ett samhälle som absolut inte åldras med värdighet. 

Alla som förälskade sig i den förortsbelamrade diskbänksrealismen från det brittiska 80-talet, insvept i stilren Ben Sherman och Herrington-skrud, samt akompanjerad av det obeskrivligt vackra melankoli-plinkeliplonget á la pianisten Ludovico Einaudi, torde finna great satisfaction i This Is England '86. Det är smutsigt, politiskt och precis sådär plågsamt bitterljuvt som de skamusikdiggande kidsen hade det förra gången du såg dem.  

För mig är det utan tvekan en utav årets absolut mest spännande tv-serier.

Gå in och läs min recension på ---> Lösnummer