Regi: Rodrigo Cortés 

Skådespelare: Ryan Reynolds, Robert Paterson, Samantha Mathis

Land: Spanien

År: 2010

Nuförtiden påminns man ganska frekvent om att det inte på nått sätt är en nödvändighet att ha en stor budget för att göra en framgångsrik och effektskapande film. Allt som egentligen behövs är en bra idé, vilket Rodrigo Cortés verkar vara duktig på att alstra fram. Tillsammans med Ryan Reynolds välspelade enmansföreställning presenterar han en utav årets absolut mest obehagliga filmer. 

Den inte allt för omnämnde regissören George Sluizer injicerade tidigt ett filmisk trauma i min filmiska ven i och med den oförglömliga Spårlöst försvunnen från 1993. Inte nödvändigtvis för att det är en bra film (men den är inte dålig) utan helt förbihållslöst på grund av en helt annan sak. Ni som har sett den vet vad jag snackar om. Jeff Bridges spelar som bekant en urspårad knäppgök på moralisk drift med försmak för att gräva ner folk i marken. Vem minns inte scenen där Kiefer Sutherland vaknar upp och finner sig själv vara levande begravd i en kista. Mama, det glömmer jag aldrig. Sicket obehag jag kände.

Då handlade det endast om några få plågsamt klaustorfobiska minuter - i Rodrigo Cortés film Buried snackar vi 1,5 timme (!). Filmen börjar med att lastbilschauffören Paul Conroy vaknar upp under jord, nedgrävd i en träkista mitt ute i den irakiska öknen. Det sista han minns är att hans konvoj blev attackerad av rebeller, därefter ingenting. Allt han fått med sig i kistan är en mobiltelefon plus diverse attiraljer att lysa upp sin mörka tillvaro med. Därefter inleds en desperat jakt efter hjälp, tvärt studsande mellan krampaktigt framtvingat lugn och regelrätt panik. En smått besvärlig situation, där Pauls liv bollas mellan obarmhärtiga terrorister eller lika obarmhärtiga landsmän, som antingen inte förstår eller inte vill förstå.  

  
Buried får väl helhetsmässigt betraktas som en rejäl känga till de amerikanska myndigheterna, som hellre ser till att hålla ryggen fri snarare än att hjälpa sina utsatta medborgare. "We don't negotiate with terrorists" förföljer Paul Conroy som en muterad höstförkylning när han utan framgång, via sin arabiska mobiltelefon, försöker nå fram till den byråkratiska apparaten på hemmaplan. Det enda som Paul Conroy möter i andra sidan av luren är bristande humanism, handfallenhet och anonyma telefonröster som gömmer sig bakom reglement och konventioner. Och just ja, stundtals ringer också en rödögd rebell som vill ha "five million money" i lösensumma.  

Det är lätt att tankarna glider över i inte helt obefogade resonemang kring om det är möjligt att bibehålla en jämn spänningsnivå genom en film som helt och hållet utspelar sig i en trälåda. Men det funkar alldeles utmärkt. Utgångsläget för det första: en man nedgrävd i en kista, banar väg för ett fångat intresse direkt. Därefter behöver Cortés "bara" balansera spänningsnivån från A till B och se till åskådarnas intresse aldrig falnar. Och Cortés är ju briljant, han portionerar ut väsentliga delar succesivt, och bortsett från några få överflödiga moment, så river han av Buried med stor säkerhet. Detta kräver naturligtvis en raffinerad skådespelare, och då känns det i sammanhanget relevant att fråga sig om inte Reynolds gör en utav sina bästa roller någonsin. Han är riktigt bra i sitt panikmarinerade skådespel som multiplicerar obehagskänslan rejält. Faktiskt så till den milda grad att man nära på känner dig trängd på riktigt. Plötsligt sitter dina biokamrater lite för nära, plötsligt blir det väldigt viktigt att armbågarna inte krockar med någon annans armbågar. 

Sammantaget gör allt detta, tillsammans med genomtänkt och innovativt kameraarbete, plus välvald musik (som ibland inte behövs), att filmen INTE blir tråkig. Man borde lite halvt osmakligt kunna beskriva Buried som årets absolut tätaste kammarspel (haha...?), som inte för en sekund släpper sitt krampaktiga grepp om åskådaren. Stort plus också för de postmodernistiska Hitchcockförtexterna. Mycket bra.


1 2 3 4 5