Ja, jag är apförskyld. Det är min obestridda ursäkt. Jag har hostat gomseglet av mig, lungorna ligger nånstans mellan Gustav Clasons Gata och Olof Palmes Torg. Därav det fattiga flödet av inlägg. Jag har köpt ett PS3 också, men jag intalar mig att det inte har någonting alls med saken att göra...

Hursom, jag beklagar det något för långa uppehållet. Jag kompenserar ofullständigt med ett varningens finger - En Sydfransk Affär behöver du inte se, åtminstone inte på bio. Den är inge bra, den är dålig. Antichrist av Lars von Trier däremot, om du som jag väntat för länge med att se den, är intressant. Wall Street: Money Never Sleeps är lite av besvikelse som i grund och botten handlar om precis samma sak som sin 80-tals-föregångare.

Slutligen omnämner jag postern till bioaktuella Buried - sjukt snygg i sin stilrena enkelhet.

Old school Martin Beck
Regissörer: Daniel Alfredsson, Per Berglund, Hajo Gies, Peter Keglevic
Skådespelare: Gösta Ekman, Kjell Bergkvist, Rolf Lassgård, Niklas Hjulström
År: 1993-94

Nåja, old school som i Beckfilmerna från 90-talet. Ska vi snacka old school på riktigt som bör man väl nämna de fristående Beckfilmerna från 60 -och 70-talen (där bl.a. Bo Widerbergs Mannen på Taket ingår (precis, den där Sven Wollter ohämmat flaschar snabeln i sann 70-tals-anda)).

Men jag gillar 90-talsfilmerna betydligt bättre, särskilt Brandbilen som försvann från 1993. Dessa är betydligt mer smutsiga, grådassiga och mörkare (på ett bra sätt) än dagens övervintrade Beckfranchise, lite mer kriminalmässig diskbänksrealism sådär, med rejäl spänningshalt.

Dessutom förvaltar man den karaktärskvartett som Maj Sjöwall och Per Wahlöö presenterade i böckerna, och det betydligt bättre än den nedskalade Beck/Gunvald-konstellation som råder idag. Här finns alla huvudkaraktärer med och driver utredningarna framåt, parallellt med sina återkommande meningsskiljaktigheter - Martin Beck, Gunvald Larsson, Lennart Kollberg och Benny Skacke. Och det är så det ska vara. 

90-tals-Beck är dessutom mänskligare och tröttare än 00-tals-Beck, vilket per automatik skänker betydligt mer tyngd i bemärkesle av trovärdighet till Sveriges i särklass mesta, men kanske inte bästa (?), kriminalare.   

Valfri Astrid Lindgren film
Regissörer: Olle Hellbom, Tage Danielsson, Lasse Hallström, Johanna Hald m.fl.
Skådespelare: Allan Edwall, Inger Nilsson, Björn Gustavsson, Per Oscarsson m.fl.
År: 1947-1997

Valfri Astrid Lindgren film utom Världens bästa Karlsson tillägger jag - denna vämjeliga och störiga man som mest ser ut som en förvuxen bebisgubbe, honom raderar jag härmed ur ekvationen utan några som helst samvetskval.

Annars tycker jag mest att ord är överflödiga i det här fallet. Astrid Lindgren är odödlig, tidlös och impregnerad i den svenska filmsjälen. Hon riktar sig till alla, från nyproducerade småknottar till förädlade livsveteraner. Alltid med ett underfundigt budskap, politiskt, existensiellt, socialt eller sprituellt - det är bara att välja. Om man nu vill ge sig på bedriften att djupanalysera överhuvudtaget. Att "endast" låta sig medryckas i oförglömliga berättelser funkar ju alldeles utmärkt det också.    

I princip alla har en relation till Astrid, och det vore väl lite som att fumligt försöka hjärntransplantera sig själv om man inte nämner henne i sammanhanget. Vill man inte skriva under på att Rasmus på luffen är den absolut bästa Lindgren filmatiseringen, så kanske vi i alla fall kan mötas på mitten när jag säger att alla gamla kortfilmer, alternativt de riktigt gamla långfilmerna, är självlysande filmdiamanter som man ibland glömmer bort. Filmer som Godnatt, Herr Luffare, Kajsa Kavat, Ingen rövare finns i skogen samt de första Kalle Blomkvist filmerna hamnar lite för ofta i skuggan av kung Emil eller drottning Pippi. Det är synd, för de är ju nästan bäst.

Hur som helst, sammantaget så är det minst lika viktiga som exempelvis Bergmans filmarv är. Kanske till och med viktigare. Rent av...

Fyra Nyanser Av Brunt
Regissör: Tomas Alfredsson

Skådespelare: Robert Gustavsson, Henrik Schyffert, Johan Rheborg, Jonas Inde
År: 2004

Från Alfredsson Senior till Alfredsson Junior. "Så ska en slipsten dras", sa farsan och sen var det faderliga arvet ett faktum - sonen går i fadrens fotspår. Å andra sidan är det kanske synd att jämföra den yngre Alfredsson med den äldre - jag tycker Tomas Alfredsson flera gånger visat att han brytit sig loss från svenska filmskaparnormer överhuvudtaget, sin farsa inkluderad. Han stil är unik precis som exempelvis Roy Anderssons stil är unik.

Fyra nyanser av brunt handlar väl överlappande om fyra nyanser av skit, tror jag. Som titeln antyder presenteras fyra stycken kortfilmer upp - tematiskt likartade men annars helt oberoende av varandra. Det handlar om olikartad svärta, men svärtan är  det den röda tråden. Det är humoristiskt också, men svart. Vi träffar bland annat familjemannen Christer som kremerar döda husdjur och som inte når fram till sin imploderande son, samt hotellägaren tillika neurotikern Richard som får ett händelserikt besök från sina trollande föräldrar.   

Beroende på kylan kontra värmen i din mörka själ så antar jag att skratten kommer olika, men huvudsakligen döljer ju humorn nånting väldigt sorgligt. Precis som i tv-filmserien Fyra små filmer, där Torsk på Tallin förmodligen är den mest omnämnda, så får det komiska ofta rejäl pisk av tragiken. Det tragekomiska giftermålet funkar sedvanligt väl, men den återkommande frågan är: vad känner du, egentligen? Och däri ligger väl också den stora och intressanta behållningen. Jag hävdar gärna att Killinggänget är genialiska, mest på grund av att de helt enkelt är genialiska.

Bäst är Johan Rheborg som vilsen excentriker, samt Robert Gustavsson som brännskadad patriark.

Den Enfaldige Mördaren
Regi: Hans Alfredsson

Skådespelare: Stellan Skarsgård, Hans Alfredsson, Maria Johansson

År: 1982

Jag vet att jag har hört eller läst om en skådespelare som en gång sa att de excentriska rollerna, de som är lite mer färgstarka, lite mer expressiva, också är de bekvämaste rollerna att ta sig an. "Lättaste" tror jag till och med det var. Det kanske var en helt och hållet subjektiv åsikt mer än en generell sanning, men det var så han (eller var det kanske hon?) sa.

Förmodligen en sanning med viss modifikation. Det känns i varje fall mer oproffsigt än trovärdigt om det skulle vara så. Det vore ju å andra sidan omåttligt coolt om legendarer som Dustin Hoffman, Robert DiNero, Brando, Benning, Keaton (och alla andra...) bara slänger ett dimmigt öga på valfri udda karaktär ur valfritt manus, säg ett autistiskt geni, och ba "shit, det här river jag av i sömnen".     

Skitsamma, Den Enfaldige Mördaren är Stellan Skarsgårds film, hela vägen. Ingen halvsömning rutin i världen knäcker hans rolltokning av Sven, den harmynte "idioten" som ingen förstår. Ingen hör vad Sven säger, och det gör att de flesta inte ser den tänkande välgöraren som döljer sig bakom den defekta fasaden. Han arbetar som dräng hos patron Höglund, en osympatisk och överjävlig fabrikör som behandlar alla som skit. Han spelas eminent av Hans Alfredsson själv, som för övrigt baserar filmen på sin egen bok En Ond Man. 

Livet mellan fattig och rik, "ondska" och "godhet", rör sig ganska saktmodigt fram på det Höglundska godset, till stor del sett från Svens filosofiska synvinkel. Det doftar stundtals lite magisk realism, vilket höjer filmen avsevärt. Jag skulle vilja säga att det är vansinngt passande för en höstbelamrad onsdagskväll. De få timmar som är kvar.

Du hinner!

Mitt Liv Som Hund
Regi: Lasse Hallström
Skådespelare: Anton Glanzelius, Tomas von Brömssen, Melinda Kinnaman, Anki Lidén

År: 1986

 
Innan Lasse Hallström blev en utav Sveriges viktigaste filmexporter till Hollywood-maskineriet vid slutet av den filmiska regnbågen, och innan han gav sig på filmatiseringar av übersentimentala Nicholas Spark-romaner, så berikade han Sverige med en rad oförglömliga klassiker - odödligheter som Alla Vi Barn i Bullerbyn och Tuppen, där en kåt Magnus Härenstam blir rättmätigt "tjärad och fjädrad", för att nämna några.

Anton Glanzelius, som för övrigt var halvt tjenis med Michael Jackson när det begav sig, spelar den smått kufiska vardagskämpen Ingemar. Han är nybliven tonåring och har det lite tuffare än snittet - taskiga hemförhållanden, en besvärlig brorsa, samt en omgivning som inte riktigt greppar vem han är. När morsan blir sjuk och liggandes på sjukan blir det till att flytta ut till landet för att hänga med vänliga släktingar ett tag. Därefter händer både det ena och det andra.

Mitt Liv Som Hund passar bra till en måndag - lite skönt tonårsfilosoferande á la Ingmar, som trots motvind i uppförsbacke inser att den ryska hunden Laika, uppsjkuten i rymden, ändå har det lite tuffare än honom. Det är en hallströmsk må-bra-belamrad påminnelse om att perspektiv kan vara bra, och att det både är bitterljuvt, förvirrande och intressant att växa upp. Absolut ingen solskenshistoria, åtminstone inte rakt igenom, men utan tvekan en film som anammar värme mer än kyla, och humor mer än tårar. 

Ingmar - Jag tänker på den där killen jag läste om, som skulle snedda över Hallesås idrottsplats. Han fick ett spjut igenom bröstet. Han måste blivit väldigt förvånad.




 

Jag drar igång nästa veckas tema redan nu. Varför vänta? Here goes, utan inbördes ordning.

Om jag vänder mig om
Regi: Björn Runge

Skådespelare: Jakob Eklund, Marie Richardsson, Leif André, Ann Petrén

År: 2003 

En utav svensk films bästa produktioner under senare år är utan tvekan Björn Runges mörka relationsdrama Om jag vänder mig om. Flera parallellhistorier dukas upp där allt från rabiata ex-fruar med elpistoler till extrempolitiska äldre män med automatkarbiner finns med på agendan. Huvudsakligen är det en film med kolsvart svärta, där dysfuntionella relationer utgör grunden för väldigt tragiska livsöden, men det är också en film där stundtals helt absurda företeelser understryker ett samhälle som inte riktigt funkar för alla. Det är definitivt inte en glad och munter historia, men otvivelaktigt en som berör på djupet, och på flera plan.

Filmen radar dessutom utom upp en skådespelarelit som sällan varit så sylvasst jämn - alla levererar, och det med råge. Bäst är Ann Petrén som i sin skenande bitterhet och sorg skrämmer skiten ur Peter Andersson i ett gäng obehagliga scener. Även Leif André, Pernilla August och Jakob Eklund lämnar bestående intryck efter sig.

Gillar man inte temat eller skådespelarinsatserna så bör Ebba Forsbergs melankoliska musik åtminstone bidra till väl godkänt. Vill man bekanta sig mer med henne så rekommenderar jag för övrigt albumet Ta Min Vals, som består av svensköversatta Leonard Cohen låtar, skrivna av Micke Wiehe. Eller så kollar man in Om jag vänder mig om. Där finns Daybreak med, som är en mycket bra låt.

Hemkommen från vildmarken, pånyttfödd. Jag intalar mig att det var en nödvändighet, och jag är ganska övertygad om att jag har rätt. Jag låter bilderna tala för sig själv.
















Sydtoppen bestigen!















Mer bilder tillkommer på fejjan inom kort.