Av de 16 kategorier som jag valde att tippa på så pricka jag in sju rätt. Dålig utdelning får man säga, lite besviken. Här följer i alla fall vinnarna under Oscarsgalan 2011. 

Konkurrens för Natalie Portman...

Originaltitel: Hereafter

Regi: Clint Eastwood

Skådespelare: Matt Damon, Cécile De France, George McLaren, Frankie McLaren

Genre: Drama

Land: USA

År: 2011

Nomineringar: Bästa specialeffekter (Michael Owens, Bryan Grill, Stephan Trojanski, Joe Farrel)

Se recensionen på Lösnummers hemsida ---> Livet efter detta

Regi: Joel Coen, Ethan Coen 
Skådespelare: Jeff Bridges, Matt Damon, Hailee Steinfeld, Josh Brolin
Genre: Western/Äventyr

Land: USA

År: 2011

Nomineringar: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga huvudroll (Jeff Bridges), Bästa kvinnliga biroll (Hailee Steinfeld), Bästa manus efter förlaga (Joel Coen, Ethan Coen efter Mod i barm efter Charles Portis), Bästa ljudredigering (Skip Lievsay, Craig Berkey), Bästa ljudmix (Skip Lievsay, Craig Berkey, Greg Orloff, Peter F. Kurland), Bästa scenografi (Jess Gonchor, Nancy Haigh), Bästa foto (Roger Deakins), Bästa kostym (Mary Zophres)

Bröderna Coen dammar av en gammal Charles Portis -och John Wayne-klassiker och riktar filmobjektivet mot sexskjutare, Winchesters och whiskybuteljer. Med sina tio Oscars-nomineringar leverarar True Grit en kompromisslös western, där både skratt och spänning samsas om vartannat. Och satan vad bra det är!

Leaning on the Everlasting Arms flyter fram i ett stillsamt piano utanför en anonym saloon, snön singlar sakta ner. Utanför ligger en orörlig, ensam kropp, livlös och övergiven. Några dagar senare har den 14-åriga Mattie Ross betämt sig, hon vill ha rättvisa. Hennes far har blivit skjuten och mördad av ynkryggen Tom Chaney, som fortfarande är på fri fot. Fast beslutsam att ställa Chaney inför rätta anlitar hon den enögde Rooster Cogburn, en försupen men "double tough" U.S. Marshall som levt igenom det mesta. Han lovar att fånga in Chaney för 50 dollar, sätter sig sedan i sadeln och korkar upp en flaska bourbon. Med på resan följer också den smått parodiska, tillika självgode Texas Rangern LaBoeuf, som jagat efter Chaney i flera månader. Tillsammans sätter de av efter rättvisan rakt genom farofylld vildmark. Hoppla!   



Det finns inget konstlat med bröderna Coens inträde i westerngenren, de tillför inget överflödigt till ett filmformat som gör sig allra bäst klassiskt. Western ska vara hårdkokt, laglöst och rättvist på samma gång, och såklart - alkoholiserat. Bröderna Coen presenterar just det. True Grit är mer en hyllning än en 2010-tals-variant av en bortglömd genre, där både humor, dramatik och spänning samsas sida vid sida med varandra. Att man stundtals använder sig av i princip samma repliker som sin 60-tals-föregångare understryker hyllningsaspekten. Varför ändra på nått som redan är bra? Det är möjligtvis den Coenska humorn som står ut i sammanhanget, där Bridges bullriga och helt ohämmade Rooster Cogburn och Damons nästan gulligt självälskande LeBoeuf, lyser allra starkast. Den sistnämnda ser för övrigt ut som en övervintrad Davy Crockett-karikatyr. Lägg därtill en handfull mer eller mindre kufiska figurer som alla drar sitt komiska strå till stacken. 

Till skillnad från vad många kritiker har skrivit så tycker jag inte att True Grit lider av någon slags försåtlig beslutsångest kring vad den vill vara, den komiska ådran inkräktar inte på något sätt på filmens spänningsmoment eller dramatik, eller vice versa. Det hjärtliga och det råa lever i symbios med varandra, ungefär som i Burn After Reading från 2008.  



Vidare har True Grit allt som ett kulinariskt westernrecept kräver, den har en oviss resa genom ovisst land och en okomplicerad story där man antingen jagar någon eller själv blir jagad. Addera dessutom till kompotten skallerormar, eldstrider, enkel men inte desto mindre vacker, sann och djup cowboyfilosofi, tömmar i munnen, sexskjutare i vardera hand och dödsföraktande konfrontationer. Ni fattar...

Jag hoppas verkligen att bröderna Coens oborstade western åtminstone kammar hem statyetten för Bästa manus efter förlaga. Dialogen är hur bra som helst, full av insiktsfulla observationer, vassa oneliners, humor och dräpande kommentarer, samt massa dolda, verklighetsförankrade diamanter som smickrar historiakunskaperna hos en skadad Vilda Västern-entusiast som jag själv. Jag sätter även mitt hopp på att talangfulla Hailee Steinfeld rycker åt sig guldgubben för Bästa kvinnliga huvudroll. Hennes kompromisslösa Mattie Ross är priceless. 

Det är förmodligen mer en förhoppning än en föraning att True Grit, beroende på utgången av Oscarsgalan, kanske kan innebära en revival för westerngenren. De senaste åren har ändå bjudit på många bra westernfilmer: remaken av 3:10 to Juma och Appaloosa, The Assasination of Jesse James by the Coward Bob Ford och för allt del Serafim Falls. Kanske kan True Grit bli den film som slutligen återupplivar genren. Låt oss hoppas! Det enda som jag emellertid kan ha invändningar mot i bröderna Coens film är det något forcerade knyta-ihop-säcken-slutet. Det känns överflödigt och inklämt. Hade inte behövts. Annars - guld! 

Originaltitel: 127 Hours

Regi: Danny Boyle

Skådespelare: James Franco, Kate Mara, Amber Tamblyn, Sean Bott

Genre: Drama/Äventyr

Land: USA/Storbrittannien

År: 2011

Nomineringar: Bästa film, Bästa manliga huvudroll (James Franco), Bästa manus efter förlaga (Danny Boyle och Simon Beaufoy efter Between a Rock and a Hard Place av Aron Ralston), Bästa filmmusik (A.R. Rahman), Bästa sång (If I Rise av A.R. Rahman, Rollo Armstrong och Dido), Bästa klippning (Jon Harris)

År 2003 var ett ödesdigert år för bergs- och kanjonklättraren Aron Ralston. Det har väl knappast undgått någon om varför. Tillsammans med den prisbelönta Slumdog Millionaire-regissören Danny Boyle bjuder den meriterade James Franco på en enmansföreställning av rang - en smärtsam lektion i överlevnad mot alla tänkbara odds.

En solig dag i maj klättrar Aron Ralston ner i en smal bergsreva i Blue John Canyon, mitt i hjärtat av Utahs karaktäristiska platåberg och klippformationer. Ett avgörande misstag resulterar i ett fallande stenblock som kilar fast hans högra arm mot klippväggen. Den energi och livslust som präglat äventyret släcks inom loppet av några sekunder och ersätts istället med en stigande insikt om att han inte kommer kunna ta sig loss. Titeln förebådar i samma ögonblick 127 timmar och nedräkningen till det oundvikliga har börjat.



Jag gillar såna här filmer - historier tagna ur verkligheten som krampaktigt omfamnar livet och som till sista blodsdroppen vägrar att släppa taget. Man lämnar salongen, fascinerad, ödmjuk och förhoppningsvis lite klokare. Perspektiven har gjort sig gällande och man inser att man har det ganska bra. Nåja... det ska ju vara en bra film också. Men i händerna på kollaborationen Danny Boyle/James Franco så blir 127 Timmar just en sån film om överlevnad och mänsklig självbevarelsedrift som bokstavligt, likt föregångare som Alive och Touching the Void, imprägnerar sin stämpel på filmhistorien med blod, svett och tårar.

127 Timmar är baserad på Aron Ralstons självbiografiska bok Between a Rock and a Hard Place där han ingående beskriver händelsförloppet bit för bit. Danny Boyles filmatisering gräver djupt i både yttre och innerliga processer, Ralstons vacklande psyke, samvetskvalen gentemot familj och vänner och allra mest självbevarelsedriften - allt genom den estetik som så tydligt definierar Boyle. Få regissörer har en så pass signifikant särpräglad stil som Boyle, rappt rockvideopulserande med såväl kvardröjande som snabba klippsekvenser, och det är ett filmiskt hantverk som helt uppenbart går att applicera på allt - från Trainspoting till 28 dagar senare och vidare till 127 Timmar. I det här fallet når den engelske regissören en stilmässig peak, vilket föranleder relevansen i att lyfta fram det proffesionella kameraarbetet fört av Enrique Chediak och Anthony Dod Mantle, förvaltat av den tålmodiga, tillika Oscarsnominerade, klippansvarige Jon Harris. För att inte tala om Utahs karaktäristiskt brinnande bergsplatåer. Inte att förglömma!

Det vore väl snudd på oförlåtligt att inte nämna fundamentet i sammanhanget - James Franco. Skådespelaren som går från klarhet till klarhet och som förmodligen är en utav Hollywoods mest talangfulla aktörer av sin generation. Han bär rollen som modfälld äventyrare med skådespelarmässig bravur, vandrar mellan mentala ras, hopp och förtvivlan och märkligt illusoriska tillstånd som vore det en barnlek (vilket det naturligtvis inte är). Jag är övertygad om att Francos stjärna bara stigit till en femtedel av en fantastisk framtida karriär, vilket hans rollval den senaste tiden nånstans bekräftar.

Å ena sidan känns det oerhört lätt och nästan tråkigt förutsägbart att höja 127 Timmar till skyarna: konstellationen Boyle/Franco, Ralstons häpnadsväckande historia, miljö, förlaga och så vidare, men å andra sidan - it is what it is, d.v.s. sjuhelsikes bra, även om Boyle nånstans fastnat i ett uttryck som kanske (om sanningen ska fram) inte är särskilt nyanserat sedan han slog igenom i mitten av 90-talet. Avslutningsvis, och det här är det sista (jag lovar), nämner jag A.R. Rahmans filmmusik. Han lyckas felfritt med det som all filmmusik strävar efter, nämligen att ställa sig över ord och träffsäkert sätta toner på stämning och nerv. Riktigt bra!



Betyg: 1 2 3 4 5

Den som vill kasta ett extra öga på Aron Ralstons upplevelser i Blue John Canyon gör gott i att titta på den NBC-producerade dokumentären Desperate Days in Blue John Canyon, som jag publicerar här ovanför.

Här följer en komplett lista över årets Oscarsnomineringar.

Everything is a Remix from Kirby Ferguson on Vimeo.

Everything is a Remix Part 2 from Kirby Ferguson on Vimeo.

Originaltitel: Deliverance
Regi: John Boorman
Skådespelare: Burt Reynolds, Jon Voight, Ned Beatty, Ronny Cox
Genre: Thriller/Äventyr
Land: USA

År: 1972

Fyra vänner är på väg mot en efterlängtad kanotsemester högt upp i Georgias djupa bergstrakter. Man ämnar paddla nerför Cahulawassee-floden innan myndigheterna gör en stor sjö utav området. Campingturen tar dock en drastisk vändning vid mötet av den lokala, och mycket avskärmade, ortsbefolkningen. Motvillig gästvänlighet mot kaxiga storstadsbor utvecklar sig snart till (minst sagt) ohämmad fientlighet. Plötsligt befinner sig de fyra vännerna i en urspårad mardröm som de sent ska glömma. 

Lewis Medlock är ett praktexemplar av det höga oktanhaltiga manssläktet, det tycker han åtminstone själv. Han är machoman från topp till tå, kör fort med sin bil, jagar med pil och båge, och går stolt som en tupp med bröstet utåt. Han är självutnämnd ledare i den grupp som utgör dessa fyra, väldigt olika, vänner. Överlag så råder en grabbig jargong i hela gruppen, där respektlöshet, ignorans och översitteri far fram som en bulldozer utan förare. Det i kombination med filmhistoriens mest inavlade bergsbefolkning blir en minst sagt ödesdiger mix för sällskapet i fråga. Efter att ohövligt ha bett om assistans från ett utav jordklotets bortglömda hörn, läs en avlägsen och nergången bergsby, får man hjälp med att ta sig till flodäventyrets utgångspunkt. Därefter påbörjar vännerna paddlingen i frid och följd, lyckligt ovetande om vad som väntar längre fram under resans gång. Vid ett möte med två tvivelaktiga figurer börjar en kamp som huvuddelen av våra vänner bistert kommer att förlora. De skulle ha spelat golf istället...     



Den Sista Färden är utan tvekan en filmisk milstolpe som gett banjoklingande hillbillyekon genom efterföljande genrefilm sedan den kom i början av 70-talet. Det är en film som gräver sig djupt in i vacklande gruppdynamik, sociala roller och inte minst naturens isolation. Man kan säkert skönja en samhällsmässig kommentar om att respektlöshet och obetänksamhet gentemot naturen, och allt och alla som bor där, också leder till en natur som sparkar bakut, riktat av allt och alla som bor där. Men jag vet inte, jag låter det vara osagt. Den Sista Färden känns mer som en filmisk trendsättare, en stil -och stämningsbildare som banat väg för en rad brutala efterföljare, exempelvis Eden Lake, Wolf Creek och till och med Motorsågsmassakern.

Men medan nyare och betydligt mer blodigare hillbilly horror-filmer fokuserar mer på rent tortyrpornografiska delar så behandlar Den Sista Färden, som ovan nämnt, omkullkastad gruppdynamik och omstrukturade sociala roller. Den mest timide och återhållsamma karaktären tvingas finna sin inneboende best till gagn för både sin egen och gruppens överlevnad, samtidigt som gruppens starka män demoraliserats till blöta fläckar av uppgivenhet och apati, försatta i fosterställning. Däri ligger, tycker jag, styrkan hos Den Sista Färden. Plus att det är en sjuhelsikes spännande historia.



Avslutningsvis så understryker jag en utav filmens mest berömda scener, The Dueling Banjos, den är ofrånkomlig. Det är en scen som är odödlig, en personlig favorit som närmast kan beskrivas som legendarisk. Det är också en scen som sätter en märklig (på ett bra sätt) stämning och som förebådar en annan minst lika berömd scen (av helt andra anledningar) längre fram i filmen. En mörk scen som förföljt skådespelaren Ned Beatty genom hela hans karriär.

Betyg: 1 2 3 4 5

Death Hunt




Regi: Peter R. Hunt

Skådespelare: Charles Bronson, Lee Marvin, Andrew Stevens, Carl Weathers

Genre: Action

Land: USA/Hong Kong

År: 1981

Det doftar lite mera diesel från den äldra skolan - Charles Bronson, Lee Marvin, Steve McQueen, James Coburn, Richard Harris, James Garner, Clint Eastwood, och hela den ligan. I Death Hunt (där den fattigt kreativa Jagad till vanvett agerar svensk titel) serveras man en intensiv katt -och råttalek där Charles Bronsons moraliska pälsjägare möter Lee Marvins sympatiska lagväktare. Jakten går genom ogästvänlig vildmark i 30-talets Canada och är inspirerad av en verklig händelse.



Shoot to Kill

Regi: Roger Spottiswoode

Skådespelare: Sidney Poitier, Tom Berenger, Kirstie Alley, Clancy Brown

Genre: Action/Komedi

Land: USA

År: 1988

Förmodligen lika känd under titeln Deadly Persuit. Sidney Poitier spelar Warren Stantin, en irriterad, läs smått rabiat, FBI-agent som tvingas jaga efter en kidnappare/juveltjuv genom nordamerikansk skogsmark. Till sin hjälp har han motvilligt anlitat Jonathan Knox, en vildmarksexpert, läs dedikerad trädkramare, spelad av Tom Berenger. Personkemin funkar sissodär, Knox och Stantins relation är något ansträngd, vilandes på en ostadig grund av ömsesidigt ogillande. Shoot to Kill går i samma mönster som Dödligt Vapen -och 48 Timmar-filmerna i bemärkelse av omaka-par-tvingas-samarbeta. Den har charm, humor och klassisk 80-tals-action.



Cliffhanger

Regi: Renny Harlin

Skådespelare: Sylvester Stallone, John Lithgow, Michael Rooker, Janine Turner

Genre: Action

Land: Italien/Frankrike/USA

År: 1993

Klassisk action, med en sedvanligt deffad Stallone och en osedvanligt ondskefull John Lithgow. En traumatiserad bergsklättrare (Stallone) blir lurad att rädda en nödsatt grupp i Klippiga bergen. Den nödsatta gruppen visar sig i emellertid vara ett gäng skrupulösa brottslingar på jakt efter ett kraschat plan innehållandes en miljon dollar. Nervkittlande spänningsmoment där Stallone hänger utmed klippbranter med en arm utlovas, såväl som elaka skurkskratt signerat en teatralisk Lithgow. Cliffhanger är en produkt från en riktigt glimrande guldålder i actionsammanhang, från den gamla goda tiden.   

Regi: Kevin Macdonald

Skådespelare/Medverkande: Simon Yates, Joe Simpson, Nicholas Aaron, Brendan Mackey

Genre: Dokumentär/Rekonstruktion/Drama/Äventyr

Land: Storbrittannien/USA

År: 2003

Kevin Macdonald, regissören bakom filmer som The Last King of Scotland och State of Play, återskapar i och med Touching the Void ett verkligt skeende som inte borde ha varit fysiskt möjligt. Jag satte mig ner med en blaskig kopp te, tryckte på play och förväntade mig nått häpnadsväckande. 106 minuter senare är teet kallt och orört, hakan hänger nere vid fotknölarna och mina två uppspärrade ögonglober har fått nått glasartat över sig. Människans bedrifter är många, men jag undrar om inte Simon Yates och framförallt Joe Simpsons historia toppar listorna. Deras historia är inte bara häpnadsväckande, den är osannolik.    

1985 anländer två brittiska bergsklättrare i yngre 20-års-åldern till Anderna i Peru för att bestiga Siula Grande. Målet är att nå toppen av det 6400 meter höga berget via den västra bergväggen, något som aldrig tidigare hade gjorts. Toppen nås utan större problem men som en utav männen också poängterar och understryker - 80 % av bergsklättringsolyckor sker vid nedstigningen. I ett kritiskt läge faller Joe Simpson flera meter ner längs med bergsväggen och bryter benet. Han blir liggandes i lutningen, fortfarande högt upp på Siula Grande, långt ifrån baslägret. Yates tar sig ner till sin förolyckade vän och tillsammans lyckas de med svårigheter fira sig längre ner längs med bergsväggen. Efter ännu en olycka faller Simpson över en brant och blir hängande fritt i luften, vilket slutligen leder till ett ödesdigert beslut fattat av Yates. Simpson faller handlöst 45 meter men överlever. Filmen handlar därefter om de båda vännernas enskilda vägar tillbaka till baslägret, där Simpson, utsvulten, uttorkad och svårt skadad, ligger i fokus. Hans makalösa prestation är lika oefterhärmlig som den är unik.        



Styrkan hos Touching the Void (för övrigt baserad på Joe Simpsons bok med samma namn) är onekligen formatet. Att blanda rekonstruerade filmsekvenser med klipp där verklighetens Joe Simpson och Simon Yates själva berättar om olyckan skänker en biografisk tyngd som säkerligen skulle ha gått förlorad om man gjort en traditionell spelfilm av allt istället. Greppet ger en dokumentär känsla där Yates och Simpsons egna ord kring vad de gjorde, hur det kände, vad de tänkte, färgar de rekonstruerade scenerna betydligt mer än vad en spelfilm någonsin skulle ha gjort. I bemärkelse av sanning och verklighet så kommer man nog inte närmare den autencitet som filmskapare så enträget jagar efter i sitt filmskapande som Macdonald i det här fallet har gjort.

Bergsklättrarnas existensiella funderingar blir fler gånger än en något som apterar den där svårplacerade klumpen i halsgropen, vilken den mest hårdhudade förmodligen har svårt att fly ifrån. Deras funderingar behöver naturligtvis inte vara allmängiltigt i all sin komplicerade subjektivitet men det understryker onekligen situationens allvar utan att för den sakens skull reduceras till överdramatiserat trams. I och med att det är Yates och Simpson själva som säger det så blir det både gripande och ärligt. Aldrig överflödigt.



Jag intalar mig att historien skulle stå alldeles utmärkt på egna ben, utan bergsklättrarnas återberättande voice over, just för att det är en så otroligt häpnadsväckande historia, men samtidigt skulle Touching the Void vara en helt annan film utan verklighetens Yates och Simpson. Jag tycker om Discovery- och History Channel-känslan som helhetsmässigt präglar filmen och jag tror dessutom att den är ofrånkomlig och nödvändig. För vem skulle kunna göra rekonstruktionen av den här prövningen rättvisa, vem skulle överhuvudtaget kunna göra det fullkomligt osannolika trovärdigt, än överlevarna själva. Ingen annan skulle med sådan egenupplevd precision kunna förklara ensamheten i en djup bergsreva som Joe Simpson. Vem skulle kunna förklara plågan i att krypa för vad som måste ha kännts som en oändlighet genom gläciärer och kuperad moränmark utom Simpson själv. Ibland är det för övrigt inte så mycket vad han säger, det är hur han säger det.  

Avslutningsvis måste jag lyfta fram vikten av att se den här filmen i bluray-format, något annat alternativ finns inte. De peruanska Anderna gör sig utan tvekan bäst i glasklar bild, där de snöhärjade bergsmassiven kommer till en så pass nära rätt som det är möjligt genom en tv-ruta. Fotot är obeskrivligt vackert, ett resultat av Mike Eleys och Keith Partridges proffsiga kameraarbete, där naturen är lika hotfull som den är magisk. Se den, se den nu!