Originaltitel: 127 Hours

Regi: Danny Boyle

Skådespelare: James Franco, Kate Mara, Amber Tamblyn, Sean Bott

Genre: Drama/Äventyr

Land: USA/Storbrittannien

År: 2011

Nomineringar: Bästa film, Bästa manliga huvudroll (James Franco), Bästa manus efter förlaga (Danny Boyle och Simon Beaufoy efter Between a Rock and a Hard Place av Aron Ralston), Bästa filmmusik (A.R. Rahman), Bästa sång (If I Rise av A.R. Rahman, Rollo Armstrong och Dido), Bästa klippning (Jon Harris)

År 2003 var ett ödesdigert år för bergs- och kanjonklättraren Aron Ralston. Det har väl knappast undgått någon om varför. Tillsammans med den prisbelönta Slumdog Millionaire-regissören Danny Boyle bjuder den meriterade James Franco på en enmansföreställning av rang - en smärtsam lektion i överlevnad mot alla tänkbara odds.

En solig dag i maj klättrar Aron Ralston ner i en smal bergsreva i Blue John Canyon, mitt i hjärtat av Utahs karaktäristiska platåberg och klippformationer. Ett avgörande misstag resulterar i ett fallande stenblock som kilar fast hans högra arm mot klippväggen. Den energi och livslust som präglat äventyret släcks inom loppet av några sekunder och ersätts istället med en stigande insikt om att han inte kommer kunna ta sig loss. Titeln förebådar i samma ögonblick 127 timmar och nedräkningen till det oundvikliga har börjat.



Jag gillar såna här filmer - historier tagna ur verkligheten som krampaktigt omfamnar livet och som till sista blodsdroppen vägrar att släppa taget. Man lämnar salongen, fascinerad, ödmjuk och förhoppningsvis lite klokare. Perspektiven har gjort sig gällande och man inser att man har det ganska bra. Nåja... det ska ju vara en bra film också. Men i händerna på kollaborationen Danny Boyle/James Franco så blir 127 Timmar just en sån film om överlevnad och mänsklig självbevarelsedrift som bokstavligt, likt föregångare som Alive och Touching the Void, imprägnerar sin stämpel på filmhistorien med blod, svett och tårar.

127 Timmar är baserad på Aron Ralstons självbiografiska bok Between a Rock and a Hard Place där han ingående beskriver händelsförloppet bit för bit. Danny Boyles filmatisering gräver djupt i både yttre och innerliga processer, Ralstons vacklande psyke, samvetskvalen gentemot familj och vänner och allra mest självbevarelsedriften - allt genom den estetik som så tydligt definierar Boyle. Få regissörer har en så pass signifikant särpräglad stil som Boyle, rappt rockvideopulserande med såväl kvardröjande som snabba klippsekvenser, och det är ett filmiskt hantverk som helt uppenbart går att applicera på allt - från Trainspoting till 28 dagar senare och vidare till 127 Timmar. I det här fallet når den engelske regissören en stilmässig peak, vilket föranleder relevansen i att lyfta fram det proffesionella kameraarbetet fört av Enrique Chediak och Anthony Dod Mantle, förvaltat av den tålmodiga, tillika Oscarsnominerade, klippansvarige Jon Harris. För att inte tala om Utahs karaktäristiskt brinnande bergsplatåer. Inte att förglömma!

Det vore väl snudd på oförlåtligt att inte nämna fundamentet i sammanhanget - James Franco. Skådespelaren som går från klarhet till klarhet och som förmodligen är en utav Hollywoods mest talangfulla aktörer av sin generation. Han bär rollen som modfälld äventyrare med skådespelarmässig bravur, vandrar mellan mentala ras, hopp och förtvivlan och märkligt illusoriska tillstånd som vore det en barnlek (vilket det naturligtvis inte är). Jag är övertygad om att Francos stjärna bara stigit till en femtedel av en fantastisk framtida karriär, vilket hans rollval den senaste tiden nånstans bekräftar.

Å ena sidan känns det oerhört lätt och nästan tråkigt förutsägbart att höja 127 Timmar till skyarna: konstellationen Boyle/Franco, Ralstons häpnadsväckande historia, miljö, förlaga och så vidare, men å andra sidan - it is what it is, d.v.s. sjuhelsikes bra, även om Boyle nånstans fastnat i ett uttryck som kanske (om sanningen ska fram) inte är särskilt nyanserat sedan han slog igenom i mitten av 90-talet. Avslutningsvis, och det här är det sista (jag lovar), nämner jag A.R. Rahmans filmmusik. Han lyckas felfritt med det som all filmmusik strävar efter, nämligen att ställa sig över ord och träffsäkert sätta toner på stämning och nerv. Riktigt bra!



Betyg: 1 2 3 4 5

Den som vill kasta ett extra öga på Aron Ralstons upplevelser i Blue John Canyon gör gott i att titta på den NBC-producerade dokumentären Desperate Days in Blue John Canyon, som jag publicerar här ovanför.