Originaltitel: Deliverance
Regi: John Boorman
Skådespelare: Burt Reynolds, Jon Voight, Ned Beatty, Ronny Cox
Genre: Thriller/Äventyr
Land: USA

År: 1972

Fyra vänner är på väg mot en efterlängtad kanotsemester högt upp i Georgias djupa bergstrakter. Man ämnar paddla nerför Cahulawassee-floden innan myndigheterna gör en stor sjö utav området. Campingturen tar dock en drastisk vändning vid mötet av den lokala, och mycket avskärmade, ortsbefolkningen. Motvillig gästvänlighet mot kaxiga storstadsbor utvecklar sig snart till (minst sagt) ohämmad fientlighet. Plötsligt befinner sig de fyra vännerna i en urspårad mardröm som de sent ska glömma. 

Lewis Medlock är ett praktexemplar av det höga oktanhaltiga manssläktet, det tycker han åtminstone själv. Han är machoman från topp till tå, kör fort med sin bil, jagar med pil och båge, och går stolt som en tupp med bröstet utåt. Han är självutnämnd ledare i den grupp som utgör dessa fyra, väldigt olika, vänner. Överlag så råder en grabbig jargong i hela gruppen, där respektlöshet, ignorans och översitteri far fram som en bulldozer utan förare. Det i kombination med filmhistoriens mest inavlade bergsbefolkning blir en minst sagt ödesdiger mix för sällskapet i fråga. Efter att ohövligt ha bett om assistans från ett utav jordklotets bortglömda hörn, läs en avlägsen och nergången bergsby, får man hjälp med att ta sig till flodäventyrets utgångspunkt. Därefter påbörjar vännerna paddlingen i frid och följd, lyckligt ovetande om vad som väntar längre fram under resans gång. Vid ett möte med två tvivelaktiga figurer börjar en kamp som huvuddelen av våra vänner bistert kommer att förlora. De skulle ha spelat golf istället...     



Den Sista Färden är utan tvekan en filmisk milstolpe som gett banjoklingande hillbillyekon genom efterföljande genrefilm sedan den kom i början av 70-talet. Det är en film som gräver sig djupt in i vacklande gruppdynamik, sociala roller och inte minst naturens isolation. Man kan säkert skönja en samhällsmässig kommentar om att respektlöshet och obetänksamhet gentemot naturen, och allt och alla som bor där, också leder till en natur som sparkar bakut, riktat av allt och alla som bor där. Men jag vet inte, jag låter det vara osagt. Den Sista Färden känns mer som en filmisk trendsättare, en stil -och stämningsbildare som banat väg för en rad brutala efterföljare, exempelvis Eden Lake, Wolf Creek och till och med Motorsågsmassakern.

Men medan nyare och betydligt mer blodigare hillbilly horror-filmer fokuserar mer på rent tortyrpornografiska delar så behandlar Den Sista Färden, som ovan nämnt, omkullkastad gruppdynamik och omstrukturade sociala roller. Den mest timide och återhållsamma karaktären tvingas finna sin inneboende best till gagn för både sin egen och gruppens överlevnad, samtidigt som gruppens starka män demoraliserats till blöta fläckar av uppgivenhet och apati, försatta i fosterställning. Däri ligger, tycker jag, styrkan hos Den Sista Färden. Plus att det är en sjuhelsikes spännande historia.



Avslutningsvis så understryker jag en utav filmens mest berömda scener, The Dueling Banjos, den är ofrånkomlig. Det är en scen som är odödlig, en personlig favorit som närmast kan beskrivas som legendarisk. Det är också en scen som sätter en märklig (på ett bra sätt) stämning och som förebådar en annan minst lika berömd scen (av helt andra anledningar) längre fram i filmen. En mörk scen som förföljt skådespelaren Ned Beatty genom hela hans karriär.

Betyg: 1 2 3 4 5