Regi: Kevin Macdonald

Skådespelare/Medverkande: Simon Yates, Joe Simpson, Nicholas Aaron, Brendan Mackey

Genre: Dokumentär/Rekonstruktion/Drama/Äventyr

Land: Storbrittannien/USA

År: 2003

Kevin Macdonald, regissören bakom filmer som The Last King of Scotland och State of Play, återskapar i och med Touching the Void ett verkligt skeende som inte borde ha varit fysiskt möjligt. Jag satte mig ner med en blaskig kopp te, tryckte på play och förväntade mig nått häpnadsväckande. 106 minuter senare är teet kallt och orört, hakan hänger nere vid fotknölarna och mina två uppspärrade ögonglober har fått nått glasartat över sig. Människans bedrifter är många, men jag undrar om inte Simon Yates och framförallt Joe Simpsons historia toppar listorna. Deras historia är inte bara häpnadsväckande, den är osannolik.    

1985 anländer två brittiska bergsklättrare i yngre 20-års-åldern till Anderna i Peru för att bestiga Siula Grande. Målet är att nå toppen av det 6400 meter höga berget via den västra bergväggen, något som aldrig tidigare hade gjorts. Toppen nås utan större problem men som en utav männen också poängterar och understryker - 80 % av bergsklättringsolyckor sker vid nedstigningen. I ett kritiskt läge faller Joe Simpson flera meter ner längs med bergsväggen och bryter benet. Han blir liggandes i lutningen, fortfarande högt upp på Siula Grande, långt ifrån baslägret. Yates tar sig ner till sin förolyckade vän och tillsammans lyckas de med svårigheter fira sig längre ner längs med bergsväggen. Efter ännu en olycka faller Simpson över en brant och blir hängande fritt i luften, vilket slutligen leder till ett ödesdigert beslut fattat av Yates. Simpson faller handlöst 45 meter men överlever. Filmen handlar därefter om de båda vännernas enskilda vägar tillbaka till baslägret, där Simpson, utsvulten, uttorkad och svårt skadad, ligger i fokus. Hans makalösa prestation är lika oefterhärmlig som den är unik.        



Styrkan hos Touching the Void (för övrigt baserad på Joe Simpsons bok med samma namn) är onekligen formatet. Att blanda rekonstruerade filmsekvenser med klipp där verklighetens Joe Simpson och Simon Yates själva berättar om olyckan skänker en biografisk tyngd som säkerligen skulle ha gått förlorad om man gjort en traditionell spelfilm av allt istället. Greppet ger en dokumentär känsla där Yates och Simpsons egna ord kring vad de gjorde, hur det kände, vad de tänkte, färgar de rekonstruerade scenerna betydligt mer än vad en spelfilm någonsin skulle ha gjort. I bemärkelse av sanning och verklighet så kommer man nog inte närmare den autencitet som filmskapare så enträget jagar efter i sitt filmskapande som Macdonald i det här fallet har gjort.

Bergsklättrarnas existensiella funderingar blir fler gånger än en något som apterar den där svårplacerade klumpen i halsgropen, vilken den mest hårdhudade förmodligen har svårt att fly ifrån. Deras funderingar behöver naturligtvis inte vara allmängiltigt i all sin komplicerade subjektivitet men det understryker onekligen situationens allvar utan att för den sakens skull reduceras till överdramatiserat trams. I och med att det är Yates och Simpson själva som säger det så blir det både gripande och ärligt. Aldrig överflödigt.



Jag intalar mig att historien skulle stå alldeles utmärkt på egna ben, utan bergsklättrarnas återberättande voice over, just för att det är en så otroligt häpnadsväckande historia, men samtidigt skulle Touching the Void vara en helt annan film utan verklighetens Yates och Simpson. Jag tycker om Discovery- och History Channel-känslan som helhetsmässigt präglar filmen och jag tror dessutom att den är ofrånkomlig och nödvändig. För vem skulle kunna göra rekonstruktionen av den här prövningen rättvisa, vem skulle överhuvudtaget kunna göra det fullkomligt osannolika trovärdigt, än överlevarna själva. Ingen annan skulle med sådan egenupplevd precision kunna förklara ensamheten i en djup bergsreva som Joe Simpson. Vem skulle kunna förklara plågan i att krypa för vad som måste ha kännts som en oändlighet genom gläciärer och kuperad moränmark utom Simpson själv. Ibland är det för övrigt inte så mycket vad han säger, det är hur han säger det.  

Avslutningsvis måste jag lyfta fram vikten av att se den här filmen i bluray-format, något annat alternativ finns inte. De peruanska Anderna gör sig utan tvekan bäst i glasklar bild, där de snöhärjade bergsmassiven kommer till en så pass nära rätt som det är möjligt genom en tv-ruta. Fotot är obeskrivligt vackert, ett resultat av Mike Eleys och Keith Partridges proffsiga kameraarbete, där naturen är lika hotfull som den är magisk. Se den, se den nu!