Regi: Joel Coen, Ethan Coen 
Skådespelare: Jeff Bridges, Matt Damon, Hailee Steinfeld, Josh Brolin
Genre: Western/Äventyr

Land: USA

År: 2011

Nomineringar: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga huvudroll (Jeff Bridges), Bästa kvinnliga biroll (Hailee Steinfeld), Bästa manus efter förlaga (Joel Coen, Ethan Coen efter Mod i barm efter Charles Portis), Bästa ljudredigering (Skip Lievsay, Craig Berkey), Bästa ljudmix (Skip Lievsay, Craig Berkey, Greg Orloff, Peter F. Kurland), Bästa scenografi (Jess Gonchor, Nancy Haigh), Bästa foto (Roger Deakins), Bästa kostym (Mary Zophres)

Bröderna Coen dammar av en gammal Charles Portis -och John Wayne-klassiker och riktar filmobjektivet mot sexskjutare, Winchesters och whiskybuteljer. Med sina tio Oscars-nomineringar leverarar True Grit en kompromisslös western, där både skratt och spänning samsas om vartannat. Och satan vad bra det är!

Leaning on the Everlasting Arms flyter fram i ett stillsamt piano utanför en anonym saloon, snön singlar sakta ner. Utanför ligger en orörlig, ensam kropp, livlös och övergiven. Några dagar senare har den 14-åriga Mattie Ross betämt sig, hon vill ha rättvisa. Hennes far har blivit skjuten och mördad av ynkryggen Tom Chaney, som fortfarande är på fri fot. Fast beslutsam att ställa Chaney inför rätta anlitar hon den enögde Rooster Cogburn, en försupen men "double tough" U.S. Marshall som levt igenom det mesta. Han lovar att fånga in Chaney för 50 dollar, sätter sig sedan i sadeln och korkar upp en flaska bourbon. Med på resan följer också den smått parodiska, tillika självgode Texas Rangern LaBoeuf, som jagat efter Chaney i flera månader. Tillsammans sätter de av efter rättvisan rakt genom farofylld vildmark. Hoppla!   



Det finns inget konstlat med bröderna Coens inträde i westerngenren, de tillför inget överflödigt till ett filmformat som gör sig allra bäst klassiskt. Western ska vara hårdkokt, laglöst och rättvist på samma gång, och såklart - alkoholiserat. Bröderna Coen presenterar just det. True Grit är mer en hyllning än en 2010-tals-variant av en bortglömd genre, där både humor, dramatik och spänning samsas sida vid sida med varandra. Att man stundtals använder sig av i princip samma repliker som sin 60-tals-föregångare understryker hyllningsaspekten. Varför ändra på nått som redan är bra? Det är möjligtvis den Coenska humorn som står ut i sammanhanget, där Bridges bullriga och helt ohämmade Rooster Cogburn och Damons nästan gulligt självälskande LeBoeuf, lyser allra starkast. Den sistnämnda ser för övrigt ut som en övervintrad Davy Crockett-karikatyr. Lägg därtill en handfull mer eller mindre kufiska figurer som alla drar sitt komiska strå till stacken. 

Till skillnad från vad många kritiker har skrivit så tycker jag inte att True Grit lider av någon slags försåtlig beslutsångest kring vad den vill vara, den komiska ådran inkräktar inte på något sätt på filmens spänningsmoment eller dramatik, eller vice versa. Det hjärtliga och det råa lever i symbios med varandra, ungefär som i Burn After Reading från 2008.  



Vidare har True Grit allt som ett kulinariskt westernrecept kräver, den har en oviss resa genom ovisst land och en okomplicerad story där man antingen jagar någon eller själv blir jagad. Addera dessutom till kompotten skallerormar, eldstrider, enkel men inte desto mindre vacker, sann och djup cowboyfilosofi, tömmar i munnen, sexskjutare i vardera hand och dödsföraktande konfrontationer. Ni fattar...

Jag hoppas verkligen att bröderna Coens oborstade western åtminstone kammar hem statyetten för Bästa manus efter förlaga. Dialogen är hur bra som helst, full av insiktsfulla observationer, vassa oneliners, humor och dräpande kommentarer, samt massa dolda, verklighetsförankrade diamanter som smickrar historiakunskaperna hos en skadad Vilda Västern-entusiast som jag själv. Jag sätter även mitt hopp på att talangfulla Hailee Steinfeld rycker åt sig guldgubben för Bästa kvinnliga huvudroll. Hennes kompromisslösa Mattie Ross är priceless. 

Det är förmodligen mer en förhoppning än en föraning att True Grit, beroende på utgången av Oscarsgalan, kanske kan innebära en revival för westerngenren. De senaste åren har ändå bjudit på många bra westernfilmer: remaken av 3:10 to Juma och Appaloosa, The Assasination of Jesse James by the Coward Bob Ford och för allt del Serafim Falls. Kanske kan True Grit bli den film som slutligen återupplivar genren. Låt oss hoppas! Det enda som jag emellertid kan ha invändningar mot i bröderna Coens film är det något forcerade knyta-ihop-säcken-slutet. Det känns överflödigt och inklämt. Hade inte behövts. Annars - guld!