En kannibals bekännelse
Den som vill förkovra sig lite extra kring Alexander Pearce, tasmansk vildmark och desperata förbrytare på planlös drift bör kasta ett öga på den australiensika tv-filmsproduktionen The Last Confession of Alexander Pearce. Vardagsdetektiven kommer finna stort nöje i att överhuvudtaget hitta en utgåva av den här prisbelönta filmen, eller ens en kvalitativ version på nätet, men låt inte det stoppa dig. IMDB rankar The Last Confession of Alexander Pearce högre än Van Diemens Land så i det avseendet kan det vara väl värt sökandet. Men börja för all del med Van Diemens Land (recension här nedanför). Den är bra.
Recension: Van Diemens Land
Regi: Jonathan auf der Heide
Skådespelare: Oscar Redding, Jason Glover, Mark Leonard Winter, Tom Wright
Genre: Drama/Thriller
Land: Australien
År: 2009
Att den mänskliga självbevarelsedriften inte känner några gränser har bevisats gång på gång genom historien, oftast i sammanhang där Döden knackar ihärdigt på dörren. I Jonathan auf der Heides debutlångfilm Van Diemens Land understryker man den sanningen med en fetstilt markering. Åtta oberäkneliga brottslingar blir varse om att skillnaden mellan liv och död står i direkt relation till moral och empati, och kanske än mer avsaknaden utav det.
År 1822 rymmer åtta återfallsförbrytare från Macqauire Island (även kännt som Hells Gate), en brittisk straffkoloni i Tasmanien. Det sägs vara dåtidens mest isolerade fängelse, avkapat långt ifrån hjärtat av det brittiska imperiet. De flyr rakt in i den australiensiska vildmarken, Van Diemens Land, utrustade med ingenting annat än trasiga kläder, tunga kokkärl och alldeles för lite proviant. Planlöst rör de sig över kuperad terräng, hårt väder, bara för att möta vad som visar sig vara ändlös skogsmark, träsk och kargt ödelandskap. Sakta blir hungern en lika stor angelägenhet som friheten, något som yttrar sig i en alltjämt sjunkande moral. Strax raserar bristen på mat allt förstånd, vilket lämnar utrymme för ett rejält återfall till det mest primala av det primala. Yxan höjs, åtta blir sju, och det är bara början...
Van Diemens Land baserar sig på en verklig händelse som ägde rum i början av 1800-talet i ovannämda straffkoloni på Australien, ditt brittiska förbrytare deporterades för botgöring och straffarbete. Som enda överlevande av åtta förrymda fångar återvänder Alexander Pearce efter flera veckors flykt i vildmarken. Hans bekännelse för en präst ligger till grund för den här filmen. Utan påtryckningar erkände han den kannibalism som pågått mellan de åtta männen och som slutligen lämnat honom kvar som sista överlevande. Händelsen spred sig snabbt över hela det brittiska imperiet och omnämns fortfarande idag som en utav världens mest makabra rymningsförsök.
Det är en rättmätigt mörk historia som Jonathan auf der Heidi målar upp, där begreppet survival of the fittest dras till sin absoluta spjutspets. Hungerns tystnad är märklig, tänker en av männen. I auf der Heides djupdykning in i det mörkaste av den mänskliga självbevarelsedriften så är den inte bara märklig. Hungerns tystnad är planerande och lömsk, överlagd och desperat, vilket skapar en riktigt otäck stämning. Man lär sig, precis som filmens svältande och stressade förbrytare, att hungerns tystnad i själva verket förebådar den enda utvägen för överlevnad. Ät eller bli uppäten, vänd ryggen åt empatin, annars dör du. 
Det känns ju otroligt tårtig att ens försöka ge sken av att förstå den skräck som måste ha präglat det här händelseförloppet. Men så vitt jag kan föreställa mig så känns Van Diemens Land precis så irrationell, förvirrad och hopplös som en sådan extrem situation måste te sig. Det som huvudsakligen lyfter filmen är alla sjukligt duktiga skådespelare (särskilt Oscar Redding och Arthur Angel) som alla fullkomligt sular sin dödsångest i ansiktet på den som tittar. Vidare så föder hela grejen med att förbrytarna tvingas ha ihjäl varandra en oberäknelig nerv som inte släpper taget förrän eftertexterna börjar rulla.
Jag stör mig emellertid på alla återkommande kamerasvepningar över ogästvänlig natur som åtföljs av ödesmättade basstråkar och därefter en berättarröst som levererar den ena mystiskt förebådande repliken efter den andra. Det blir tillslut ganska tröttsamt. Visst är det ett tacksamt grepp att använda sig av men det är ett misstag, tycker jag, att sätta det i ett system genom hela filmen. Det känns både överflödigt och onödigt, skådespelarna förmedlar så mycket med sitt lysande agerande ändå.
Möjligtvis kan jag också tycka att det ofrånkomliga dödandet sker lite för tätt inpå varandra stundtals. Det mest intressanta är vad som händer däremellan, oron, misstänksamheten och så vidare. Det får ta ett steg tillbaka lite för många gånger kan jag tycka. Annars är det en väldigt bra film.
1 2 3 4 5
90 grader bergstroll
Originaltitel: Nordwand
Regi: Philipp Stölzl
Skådespelare: Benno Fürmann, Florian Lukas, Johanna Wokalek
År: 2008
Land: Tyskland
Genre: Äventyr/Drama
I Schweiz finns det ett 3970 meter högt berg som heter Trollet, förmodligen mer känt via sitt tyskklingande namn Eiger. Nordsidan av Eiger ansågs länge vara omöjligt att bestiga på grund av sin nästintill lodräta lutning, vilket strax föranledde öknamnet Dödens Berg. Företaget att nå toppen ansågs nämligen likvärdigt med en säker död, särskilt efter att två tyska bergsklättrare omkommit under ett försök sommaren 1935. Våren 1936 utlyste Hitler en tävling i samband med Olympiska Spelen i Berlin, där han lovade ära och guld till de som lyckades nå toppen på det ännu obestigna Eiger.
North Face handlar om de två tyska bergsklättrarna, Toni Kurz och Andreas Hinterstoisser, som likt många andra antog utmaningen. Det går, med dåtidens begränsade klätterutrustning, inte så bra. Plötsligt väderomslag i kombination med allvarliga olyckor, på en bergsvägg med nära 90 graders lutning försätter tävlingsdeltagarna i omedelbar livsfara. Plötsligt blir ära och guld en sekundär angelägenhet i jämförelse med att överleva. 
Söderut så görs det bra film vilket Tyskland bevisar gång på gång. Regissören Peter Stölzl, som tidigare mest sysslat musikvideos, har i och med North Face knåpat ihop en verklighetsbaserad historia som av många anses vara en utav de bästa bergsklättrarfilmerna någonsin. Scenerna på Eiger är sjukligt välgjorda, spänningen är jämn rakt igenom och det kulminerande slutet lämnar kvar en rejäl klump nåstans mellan bröstkorg och halsgrop. Grym film i dubbel bemärkelse!
Död, Liv och Vildmark
Nytt tema!
Död, Liv & Vildmark
Den 11 februari har en utav årets mest spännande filmer premiär, Danny Boyles 127 Timmar med James Franco i huvudrollen. Strax därefter, i mars, så har förhoppningsvis The Way Back också premiär, om den inte skjuts upp ytterligare. Detta kräver uppladdning.
Människan är fantastisk men bräcklig. Alla har vi hört talas om, sett, och vem vet, kanske själva upplevt, prövningar i natur och vildmark som pressat människan till det yttersta. Bergklättringsolyckor, tusentals mil av vandring genom ödelandskap, isolation, och andra situationer där bristningsgränsen dras ut till det absolut yttersta. Extrema förhållanden där viljan att leva inte sällan överskuggar all moral.
Fram tills den 11 februari fyller jag bloggen med filmer och dokumentärer som fördjupat sig i detta, allt från hajinfesterat vatten till ensamhet tusentals meter ovanför havet. Det blir en studie i självbevarelsedrift.
Nu tar jag en vepa jogging, 8 km föröver. Peace of cake!
Nytt tema på gång
Alien coffee monster!
Ta en titt förbi här igen under kvällningen för en till indieanimation!
Crazy Mel och japanska spöken
Premiär: 23/4
Mel Gibsons karriär har väl inte riktigt gått hand i hand med hans ändlösa klavertramp den senaste tiden. Handlar det inte om fylla eller antisemitism så handlar det om fysisk och psykisk misshandel av flickvän. Jäkligt synd faktiskt eftersom det befläckar en annars bra filmmakare, både regi -och skådespelarmässigt. Senaste filmen Edge of Darkness tyckte jag var helt okej. I och med Jodie Fosters ständigt uppskjutna film The Beaver slängs ett rep ner mot Gibson där han kravlar vid bergsväggen av sin karriärsmässiga avgrund och kanske kan detta vara en av de många chanser som får honom att komma tillbaka. The Beaver handlar om Walter Black, en man som befinner sig i en djup depression och som på grund av det blir lite snurrig (eller...?). En dag så hittar han en bäverhanddocka (heter det så?) som strax blir hans enda sätt att kommunicera på. Det låter lite knasigt rent spontant kan jag tycka, men på ett bra sätt. Jag vet inte alls vad vi har att vänta här, Foster är ingen erfaren regissör, Kyle Killen knappast någon produktiv manusförfattare, och Gibson, får man väl anta, hyffsat desperat. Men ändå, trailern är intressant och vare sig jag vill det eller inte så tror jag på den här filmen. Läs mer om filmen här.
Restless
Premiär:
Från en originell historia till en annan. Detta är Gus Van Zants nyproducerade alster, och det känns som att han rör sig mot samma stilmässiga format som han presenterade i Finding Forrester och Good Will Hunting. Restless handlar om Enoch Brae, spelad av den hyffsat nybakade skådespelaren Henry Hopper. Det är en säregen yngre man som går på begravningar av folk som han inte känner. Vidare säger han sig också ha kontakt med spöket av en japansk kamikazipilot från andra världskriget som otvingat följer honom vart han än går. En dag träffar han en sjukdomsförföljd tjej, spelad av Mia Wasikowska (Alice i Underlandet), och tycke uppstår. Filmen verkar existenstiell och kommer förmodligen behandla de stora frågorna. Om filmen spelar i samma liga som Van Zants senaste film Milk så kan detta bli hur bra som helst! Läs mer om filmen här.
Recension: Garden State
Regi: Zach Braff
Skådespelare: Zach Braff, Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Ian Holm
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2004
Zach Braff är betydligt mer än den sinnesförvirrade Dr. John Dorian i Scrubs vilket han bevisar i den insiktsfulla hemvändarfilmen Garden State. Det är en film med lika delar drama, lika delar humor som Braff både skrivit, regisserat och producerat själv, och som han dessutom skådespelar i. Tillsammans med ett grymt soundtrack med bl.a. The Shins och Iron & Wine berättar Braff vad som händer när en avstängd grönsak gör uppror mot sig själv, sitt förflutna och sina antideprissiva medel. Utan tvekan en utav 2000-talets bästa indiefilmer hittils.
Efter tio år återvänder den misslyckade skådespelaren Andrew Largeman (Braff) till sin hemstad Garden State, New Jersey. Hans handikappade mamma har precis avlidit i hemmet efter en tragisk olycka och ska nu begravas. Mötet med familj och vänner är något som undvikits in i det sista, vilket har sina rötter i en annan tragisk olycka som inträffade i Andrews barndom. En olycka som i sin tur lett till ett livslångt beroende av ångestdämpande medicinering, ordinerat av Andrews pappa som arbetar inom psykiatrin. Pappan (spelad av Ian Holm) menar på att alla försåtliga piller är en nödvändighet för att hålla traumat i schack. I god tro har han därmed reducerat sin son till en avdomnad grönsak som fått sitt känslospektra satt i stand-by-läge. Vid mötet med alla vänner som "blev kvar", vilka består av sömniga knarkliberaler och dekadenta entreprenörer, så växer emellertid en idé fram i Andrews huvud. Det förvandlas snart till ett outtalat beslut när han möter den charmiga mytomanen Sam (Portman). Han bestämmer sig för att abrubt sluta med alla sina piller för att en gång för alla ta itu med all skit i garderoben och ruska om livet ordentligt. Tillsammans med Sam påbörjas därmed en resa som skulle ha påbörjats för längesen. Lite löööv blir det också.
Bland filmkritiker och nördiga cineaster (such as myself) är det förmodligen både uttjatat och snudd på tröttsamt att lyfta fram Garden State i indiesammanhang. Men samtidigt kan man inte blunda för en så pass överjävligt bra film. Om en kritiker skulle utelämna Garden State från åtminstone topp-tre på en lista över amerikansk indiefilm så skulle den pajasen begå tjänstefel i min bok. Zach Braff knåpade ihop manuset på sex månader och lyckades klämma in en infekterad far/son-relation, en trasig familj, en kärlekshistoria, allmänt svårbegripliga relationer, ett helt tjok udda karaktärer, massa intelligent humor, en hel del tragik, till något som känns lika genialiskt som genomtänkt. Garden State är mycket och mer, jag märker själv att det är jäkligt svårt att skriva en rättvis recension om den, men den är aldrig överflödig. Allt har sin givna plats och funktion, allt från New Slang av The Shins (förbannat bra låt) till avlägsna stenbrott.
Möjligtvis faller Natalie Portmans knäppa mytoman Sam inte alla i smaken, men för mig är hon klockren, charmig och udda på alla de rätta sätten. Man blir lite kär i henne. Ett annat utropstecken är Peter Sarsgaards pundiga grästomte Mark, en lojal vapendragare som extraknäcker som kyrkovaktmästare. Överlag är det en klassisk hemvändarfilm där huvudkaraktären gör upp med ett obekvämt förflutet men Garden State tillför genren något som plastiga föregångare misslyckats med, en stämning som jag har jävligt svårt att sätta fingret på vad det är. Den här filmen är mer än en fredsförhandling med en plats och en uppväxt, för Andrew Largeman är det också en fredsförhandling med honom själv, samtidigt som det är en revolution. Garden State lyckas dessutom med konststycket att tydliggöra sorg, tragik, glädje och hela känsloschabraket genom ögonen på en huvudkaraktär som genom större delen av filmen är känslomässigt avtrubbad. Paradoxalt nog blir effekten förstärkt genom det.
Jag måste avslutningsvis nämna musiken också. Det lågmälda soundtracket, som för övrigt kammade hem en välförtjänt Grammy, är sjukligt bra, och blir en osedvanligt träffsäker förlängning av allt - karaktärer, relationer, platser och miljöer. Bäst är ovannämnda New Slang av The Shins, men även Coldplay, Simon & Garfunkel och Remy Zero bidrar med låtar som ger en sjuhelsikes mersmak. Fan, se den här filmen, se den nu!
1 2 3 4 5
Kortfilm: He Dies at the End
Regissör: Damian McCarthy
År: 2008
Land: Irland
Genre: Rysare
Längd: 4:30 min
Prisbelönt indie-kortfilm från Indie Short Film Competition 2008. Är du beredd på slutet?
That 70's Show-stjärna goes 80-tal
Take Me Home Tonight
Premiär: 4/3 (USA)
Topher Grace, mest känd som Eric Forman i That 70's Show, återvänder till komedigenren men rör sig ett decennium framåt, från frisläppt 70-tal till färgglatt 80-tal. Här spelar han Matt Franklin, en utexaminerad student som inte vet vad han ska göra med sitt liv. Han jobbar enträget på en videobutik, väntades på det som vi alla väntar på, d.v.s. det stora skälvande ögonblicket då svaret på vad fan man är ämnad för kommer flygande med kerubvingar på en broderad guldkudde. Med i ekvationen finns även en passionerad kärlekshistoria av boys-chasing-girl-typ (hur det yttrar sig återstår väl att se, det blir väl det gamla vanliga kan jag tro). Ett tvivelaktigt decennium agerar som sagt kuliss, full med klassiska musikaliska slagdänger som oförklarligt etsat sig fast på näthinnan. Jag upplevde bara fem oskuldsfulla år av det axelvaddsbelamrade 80-talet, men hyllningar över tid och rum, oavsett vad det handlar om, behöver ju inte nödvändigtvis vara självupplevt. Det kan vara jäkligt trevligt ändå. Jag tror Take Me Home Tonight kan bli en komedi i Baksmällan-klass, det är åtminstone min förhoppning.
On the Road
Premiär: oklart
Så kommer det äntligen en filmatisering av Jack Kerouacs generationsroman On the Road från 1951. Det är något som borde ha gjorts för flera år sen egentligen men filmadaptionen har hela tiden fastnat i planeringsmässig limbo. Namn som löpt längs med denna evighet av väntan är Gus Van Zant, Francis Ford Coppola och Russel Banks. Nu har bollen slutligen landat hos den brasilianske regissören Walter Salles som tidigare gjort Dagbok från en motorcykel vars story kretsade kring Che Guevaras vagabondliv innan revolutionen i Kuba (baserad på Ches egen dagbok). I rollistan syns Sam Rileys, känd från bland annat Anton Corbijns Joy Division-filmatisering Control, Kirsten Stewart och Kirsten Dunst. Filmatiseringen av Jack Kerouacs kringflackande road trips i USA och Mexico, som ligger till grund för den självbiografiska On the Road, kanske kan bli en Nordamerikansk motsvarighet till filmatiseringen av Dagbok från en motorcykel (som ju utspelade sig i Sydamerika). Flykt och livet i en ryggsäck alltså, signerat Kerouac och Salles.
Melancholia och Family Guy-referenser
Melancholia
Premiär: Maj
Antingen ser man Lars Von Trier som en genialisk konstnär eller så ser man honom som en totalt ohämmad provokatör eller så ser man honom som en obotlig tokstolle. Det som förmodligen ligger närmast sanningen är att han är lite av varje. Det råder inget tvivel om att mitt i all galenskap så finns det substans, om mening saknas så finns det en kommentar (och därmed finns det väl också en mening antar jag), om budskapet går förlorat i obsceniteter så lämnar det åtminstone utrymme för diskussion (utan tvekan). Jag är inte hemma på långa vägar när det gäller Von Trier men vem fan är det? Egentligen? Förutom Von Trier själv? Men det är väl också det som är tjusningen förmodar jag, Von Trier ska inte vara lätt. Vad Melancholia egentligen handlar om vet ingen med säkerhet, det enda som Von Trier låtit släppa är att den behandlar jordens undergång samt att han har lagt av med lyckliga slut. Rollistan är tung, med i ensemblen finner vi John Hurt, Charlotte Gainsbourg, Kirsten Dunst, Kiefer Sutherland, Charlotte Rampling, Stellan Skarsgård och Alexander Skarsgård. Kan bli nått, kan bli nått.
Cedar Rapids
Premiär: 11/2 (USA)
Ed Helms, som spelade den hunsade tandläkaren i Baksmällan, träder in i rollen som Tim Lippe, en hämmad säljare som åker iväg på ett lika ofrivilligt som oväntat äventyr i Cedar Rapids. John C. Reilly (geni) axlar en färgstark biroll som påminner väldigt mycket om en otecknad version av Peter Griffin från Family Guy. Verkar sjukt rolig och har dessutom ryktats ruva på ett utav 2011 års bästa manus signerat den inte alltför omnämnde Phil Johnston. I registolen sitter Miguel Arteta som tidigare levererat mindre mästerverk som exempelvis förra årets Youth In Revolt samt The Good Girl med Jennifer Aniston från 2002. Jag vågar nästan garantera både ett och två och tre rejäla skrattsalvor.
Independent - den snabba förklaringen
Så vad är independentfilm? Motsatsen till blockbusters och high concept-film skulle man kunna tro, och det är det väl också, rent krasst i alla fall. Samtidigt är det inte det. Det har överhuvudtaget blivit svårt att kategorisera independentfilm. Mest därför att independentfilm inte har en och samma betydelse. 
Jag tänker inte dyka särskilt djupt i detta men jag tänkte att det kan vara lite trevligt att bena ut begreppet innan vi kör igång. Å ena sidan är en independentfilm en produktion som finansierats utan konventionellt filmstöd, d.v.s. utan pengar från filmbolag. Och då pratar vi alltså independent som i John Cassavetes och den en gång i tiden oberoende Quentin Tarantino. Å andra sidan är independentfilm produktioner som visst finansierats av filmbolag men via mindre dotterbolag och filialer. Ett exempel på det är Warner Independent som ägs av Warner. Så i det avseendet är ju begreppet "independent" lite missvisande, sådana filmproduktioner är ju inte på nått sätt oberoende av den stora filmapparaten. Den gemensamma nämnaren mellan dessa skulle dock kunna vara den sparsamma marknadsföringen som ofta följer formatet oavsett vilken typ av independentfilm det handlar om. Där får alla vika sig mer eller mindre lika mycket inför de filmer som genererar störst dollartecken i ögonen på the box office.
Men nog om detta, en tid av independentfilm står på menyn. Jag spinner vidare på förra temat där jag listade intressanta filmer i allmänhet och fortsätter nu med intressanta indieproduktioner inför 2011. Parallellt med detta tänkte jag klämma in några recensioner på indiefilmer varje tvåfoting bör ha sett innan Nangilima knackar på dörren. En förkärlek för amerikansk indiefilm kommer lysa igenom, jag tycker om amerikansk indiefilm. Plus allmän mumbojumbo om indie. Nu kör vi!
Nytt ämne - Indiefilm 2011
Från Film 2011 i allmänhet till Indiefilm 2011 i synnerhet. Nästa tema tillägnas filmerna som lever i skuggan av sina äldre syskon. Idag blir det ett blygsamt inlägg eftersom jag står inför storstädning, ett arbetspass på Conventum i Örebro där det ska arbetas med biljetter till Idol Live turnén, efter det knäpper jag några Primator och en och annan Krusovice och sen är det fest och dans hela kvällen.
Imorn kommer det skrivas mycket, titta gärna in då! Tills vidare får två animerade utropstecken inleda startskottet för ett antal dagar fyllda med independentfilm - kortfilmen Paranoia från Thakur och en trailer till en utav förra årets bättre indieanimationer, Mary and Max.
Paranoia from Sandeepan Chanda on Vimeo.
Super 8 och Hunter S. Thompson
Premiär: 10/6
Hanna känns som en blandning mellan Luc Bessons Nikita från 1990 och Chloe Moretz i Kick Ass. En liten flicka växer upp i urskogen tillsammans med sin far. Hon uppfostras till att bli en livsfarlig mördare vars mål ter sig lite oklart när man kikar på trailern. Jag ser framför mig en förvirrad mördarmaskin på emotionell drift i en värld som varit avskärmad för henne, och hur hon sedan får tampas med att aklimatisera sig till verkligheten med hjälp av godhjärtade samariter. Så till viss del behöver jag ju inte se det här filmen, den känns rätt så förutsägbar. Sen tänker jag att Saoirse Ronan (The Way Back, Flickan från ovan) axlar huvudrollen och då blir filmen genast betydligt mer intressant. Att Joe Wright, som tidigare mest sysslat med kostymdramer, regisserar talar dessutom kanske för lite nya perspektiv till en historia som man sett ganska många gånger tidigare. Jag är hoppfull. Läs mer om Hanna här.
Super 8
Premiär: 29/7
Förmodligen en utav årets mest hemlighetsfulla produktioner. J.J. Abrams (Star Trek, Mission Impossible III) regisserar och Steven Spielberg producerar. Super 8 verkar i alla fall handla om trassel inom de amerikanska myndigheternas mörkaste garderober. Ekvationen innehåller Area 51, hemligstämplade dokument och nånting stort, farligt och med största (o)säkerhet utomjordiskt. Jävligheterna drabbar sen ett gäng ungdomar som är ute och filmar med sin Super 8-kamera. Kan man förvänta sig en estetik av det lite mer retrospektiva slaget månne? Läs mer (ytterst lite) om Super 8 här.
The Rum Diary
Premiär: 23/9
På 60-talet skrev Hunter S. Thompson en jäkligt bra bok , The Rum Diary. Nu ska den bli film med Johnny Depp i huvudrollen, som tidigare tolkat en utav Thompsons alter egon i Terry Gilliams adaption av den oförglömliga Fear & Loathing in Las Vegas. Depp spelar Paul Kemp som försöker styra upp en tårtig tidningsredaktion i Karibien, något som leder till både rom och romantik. Och i stora mängder (naturligtvis). Bruce Robinson regisserar, en filmisk doldis som bland skrivit manus till den kritikerrosade The Killing Fields från 1984. Ingen trailer släppt än. Läs mer om The Rum Diary här.
High concept föröver!
Ritualen
Premiär: 4/3
Mikael Håfströms senaste Hollywoodprojekt Ritualen verkar kunna bli en utav 2011 års otäckaste rysare. Ispired by true events-filmer haglar tätt i år och Ritualen sällar sig enligt ordning i raden bland dessa. Den här exorsismbelamrade historien handlar om skeptikern Michael Kovak (Colin O'Donoghue) som förflyttas från sin präststudier i hemlandet till Vatikanens exorsismskola. På plats möter han fader Lucas (Anthony Hopkins), en säregen man som, så att säga, tänker utanför boxen. Den här konstellationen med rationalisten som ställs emot mystikern har man ju å ena sidan sett tusentals gånger tidigare men å andra sidan så kan receptet innehållandes Anthony Hopkins bli riktigt bra. Spännande med ännu en svensk filmexport också som breddar sina vyer ytterligare! Läs mer om Ritualen här.
The Eagle
Premiär: 11/3
Efter att jag sett A Guide to Recognizing Your Saints av Dito Montiel så tänkte jag att Channing Tatum förmodligen skulle vara resultatet om Marlon Brando och Richard Burton parat sig med varandra. Sen såg jag G.I. Joe: The Rise of the Cobra och skämdes genast över mina smutsiga tankar. Med The Eagle, en tung historisk skildring om jakten på en förlorad romersk legion, hoppas jag att han rycker upp sig. Trailern utlovar en historia där Hollywood verkar ha fått osedvanligt fritt spelrum, men Kevin Macdonald, mannen bakom The Last King of Scotland, regisserar och det lovar gott. Läs mer om The Eagle här.
Battle: Los Angeles
Premiär: 20/4
Hypen kring den här utomjordningsinvasionen har väl inte riktigt hunnit hit än och jag vet inte om den egentligen utlovar något mer än att vara ännu en historia där dessa intergalaktiska imperialister slås ner av självuppoffrande amerikaner. Jonathan Liebesmans regimässiga meritlista innehåller inga större utropstecken men trailern till Battle: Los Angeles var så in i helvete läskig med sin gastkramande synthslinga att jag ver tvungen att ta med den på listan. Läs mer om filmen här.
Pirates of the Caribbean: On Sranger Tides
Premiär: 18/5
Årets största blockbuster och kioskvältare. Gore Verbinski har bytts ut mot Rob Marshall (Nine, En Geishas Memoarer), hyffsat otippad men knappast oförmögen att hantera en storproduktion av Pirates mått. Johnny Depp, själva symbolen för hela piratfranschisen, iklär sig återigen rollen som den ragglande Jack Sparrow. Sjöjungfrur, zombies och Kapten Svartskägg (spelad av Ian McShane) utlovas. Men varför dröja kvar kring detta, du vet redan allt om den här ofrånkomliga markeringen i almanackan. Äventyrsfilm när det är som bäst! Läs mer om filmen här.
Grim Fandango feelings
The King's Speech
Premiär: 4/2
Om den brittiska Kung George VI, den motvillige monarken som stammade. Verklighetsbaserat drama om en man som hade det sjuhelsikes besvärligt. Europa står inför ett nytt världskrig och då måste varje tillsatt landsfader ingjuta lite kräm och jävlar anamma i sitt folk, inte minst i de stridande soldaterna. Det är problematiskt om man lider av grava talsvårigheter och dålig hälsa. Englans främste gentleman Colin Firth axlar huvudrollen som Kung George, vid sin sida har han Geoffrey Rush och Helana Bonham Carter.
True Grit
Premiär: 18/2
Western är den nya vampyrfilmen, hypemässigt alltså. Jag tror att den både bortglömda och tyvärr orättvist bespottade genren står inför en rättmätig revival. Remaken av 3:10 to Juma, Appaloosa och Serafim Falls (med flera) talar för att cowboysare och indianer slagit sig fram med förhållandevis stor framgång bland kärlekskranka vampyrer eller vardagsberusade pirater. Och det under loppet av några år bara. Nu står bröderna Coens, tillsynes inte särskilt originella, True Grit på tur - en hårdkokt hämndhistoria med Jeff Bridges i förgrunden. Och angående originalitet så vet ju alla att det inte finns något som inte är originellt gällande bröderna Coen. Det här blir skitbra!
Black Swan
Premiär: 4/3
Black Swan känns som något som skulle kunna vara signerat Roman Polanski eller Stanley Kubrick (i synnerhet vid arbetet av Eyes Wide Shut). Det är den känslan av psykologisk thriller man får när man tittar på trailern, tycker jag. Cineasten vet emellertid att det är Darren Aronofsky (Requiem for a Dream, The Wrestler) som dirigerar den här orkestern. Allt med Black Swan är skitsnyggt och jag i min enfald hittar ingen svag länk överhuvudtaget. Det skulle i så fall vara de höga ambitionerna som i värsta fall tippar över till alldeles för svåra pretantioner. Fast förmodligen inte. Darren Aronofsky har Vincent Cassal (geni) och Natalie Portman till sitt förfogande. Vad kan gå fel?
Rango
Premiär: 4/3
Pirates of the Caribbean-regissören Gore Verbinski har provat en ny sadel och levererar i och med Rango sin första animerade film. Rango är en karismatisk kameleont som går igenom en identitetskris vilket medför en oundviklig mexikansk walkabout. Vägen kantas av gitarrspelande mariachis, rovfåglar och mexikansk ödemark. Verkar lite psykadelisk också, lite säregen och speciell, plus att jag osökt får lite Lucas Arts-nostalgiska Grim Fandango-känslor av den ödesmättade trailern. Jag hoppas lite på ett dataanimerat unikum här. Rösten till Rango görs av Johnny Depp.
Recension: Four Lions
Regi: Chris Morris
Skådespelare: Kayvan Novak, Nigel Lindsey, Riz Ahmed, Adeel Akhtar
Land: England
År: 2010
Premiär: 4/2
1964 presenterade Stanley Kubrick Dr. Stranglove som en parodisk reaktion på Det Kalla Kriget. Tjugo år senare kom Spinal Tap av Rob Reiner där det skämtades om schablonbilden av hårdrocksband. Såna här filmiska reaktioner på det ena eller andra kommer med jämna mellanrum och fräschar upp omgivningen som en frisk vårvind. Nu står Chris Morris Four Lions på tur där vi serveras lite islamisk fundamentalism. Idiots with a cause har följaktligen fått en helt ny innebörd.
På imdb.com finns det en textremsa från Sundance Filmfestival där det står om Four Lions att medan terrorism vanligtvis handlar om ideologi så kan det även handla om idioti. Omar, Waj, Barry och Fessal är fyra vansinniga män som leker jihadkrigare på blodigaste allvar och som är fast beslutna att genomföra en fullskalig terroraktion. Medan den ideologiska biten helt och hållet vilar innanför den smått sinnesförvirrade Omars pannben så vilar dumhet, galenskap och helt urspårade självbilder hos de övriga. Den lättledde Waj har en fem-årings intellekt, Barry är en lynnig och livsfarlig dåre med kort stubin och extrema idéer, och den stackars Fessal är en harmlös idiot som inte vet bättre än att ifrågasätta sig själv och sina vänner. Helhetsmässigt en konstellation som absolut inte ska hålla på med terrorism.
Regissören Christopher Morris skickar via Four Lions en välriktad känga till både nationella och internationella myndigheter, och inte minst hetsande medier, när han målar upp dårskapen som dessa fyra lejon serverar. Det understryks inte minst i filmens slutscen där jag utan att avslöja för mycket ändå kan säga att humorn till gagn för den bistra verkligheten får ta ett steg tillbaka. Åtminstone en liten stund. Det råder ingen tvekan om att filmen handlar om samhällsmässig satir, där självmordsbombande kråkor, tokstollar förklädda till idealister, uppsprängda får och en önskan om att äta kokta SIM-kort markerar en tröttsam djupsuck gentemot världen från filmskaparna. Det känns som en tydlig reaktion på de ogrundade vanföreställningar som exempelvis våra (tyvärr) egna Sverigedemokrater antytt gentemot muslimer. Four Lions är överdriven i sin framställning och stundtals på vippen till både hemskt och tragiskt men ändå genomförd med fingertoppskänsla, självdistans och jäkligt stor skopa humor. Dessa fyra heliga virrpannor levererar så sjukt många oförglömliga repliker på sin ibland helt oförståeliga London cockney-dialekt att skratten haglar regelbundet från intro till outro. Det märks att Chris Morris har sina rötter i manusförfattande för dialogen är helt fantastisk.
Four Lions kunde väl dessutom knappast ligga mer rätt i tiden. Rädslan för den islamiska terrorismen, Al-Quaida, jihad eller överlag mellanösterländska män med svartmurrigt skägg tycks under 2010-talet ha nått en global peak, inte minst i Sverige. För bara några veckor sedan sprängde en man upp sig själv i centrala Stockholm och dessförinnan har oron över ett terrorattentat i Londons tunnelbanesystem gäckat både turister och London-bor. Men om man skalar bort den mediala terrorhysterin som svept över hela västvärlden i snart ett decennium så lämnas man kvar med en insikt om att läget kanske inte är fullt så apokalyptiskt som kvällstidningarna gör gällande. Varje man eller kvinna som satt sin tilltro till islam står inte med ett dynamitband runt midjan redo att spränga upp Pressbyrån eller din lokala tidningsredaktion. Det råder heller ingen nationell islamisering av vårt falurödfärgs-Sverige som Jimmie Åkesson och hans ihåliga gelikar försöker pracka på det svenska medvetandet. Och utan att på nått sätt förringa de våldsdåd med fundamentalistiska förtecken som skakat världen sedan den elfte september 2001 så tar väl Four Lions avstamp där. Den känns lite viktig. Fast mest tycker jag att du ska se Four Lions för att det i dubbel bemärkelse är en sjukt rolig film.
1 2 3 4 5
600 mil till fots rakt över Himalaya
Ämnet just nu är Film 2011, där jag listar ett antal filmer som har premiär under året. Jag fortsätter där jag slutade under gårdagen och kommer fortsätta att lyfta fram ett personligt urval ända fram till fredagen den sjunde januari.
The Fighter
Premiär: 28/1
Vid första anblicken kan den här ganska typiska boxningsfilmstrailern förmodligen te sig jäkligt tröttsam. Det är vinande slag mot den sedvanliga päronbollen, ensamma joggingturer med hoodien uppdragen, hopprep och allt det där andra som gallskriker kämpande underdog. Men jag tror man gör rätt i att se förbi det. The Fighter kommer med största sannolikhet inte vara en upprepning av tiotalet föregångare som du redan har sett, den kommer erbjuda nånting mer. Den handlar om två bröder, en vars skugga skymt den andra, samt deras kamp från botten till toppen. David O. Russel (Three Kings, I Heart Huckabees) regisserar och Christan Bale syns fetstilt i birollslistan. Och på tal om Christian Bale, är det inte dags att han får den fär Oscarsstatyetten snart? Läs mer om The Fighter här.
Four Lions
Premiär: 4/2
2010-talets parodiska motsvarighet till Kubricks Dr. Strangelove eller varför inte Rob Reiners klassiska Spinal Tap. Här drivs det på gränsen till det mörkaste av svart komik med muslimska terrorister. Jag har skrivit om den här förut men eftersom den annars förmodligen skulle absorberas i skuggan av alla hollywood blockbusters så tåls den att tjatas om. Jag snubblade över en utgåva när jag var i London för ett par veckor sen men för den som vill se den på bio så antar jag att jag får hänvisa till en välsorterad biograf av det lite smalare slaget, startskott den fjärde februari. Chris Morris, i huvudsak manusförfattare, står för regin i vad som förmodligen är nått av de roligaste britterna serverat på länge. En recension på Four Lions kommer för övrigt i dagarna. Läs mer om filmen här.
The Way Back
Premiär: 4/2
Peter Weir (Master & Commander, Döda Poeters Sällskap) och hans verklighetsbaserade The Way Back har skjutit upp sitt premiärdatum hur länge som helst nu, vilket inte gör den desto mindre efterlängtad (frustrationen till trots...). Historien kretsar kring sju krigsfrångar som flyr från ett överjävligt sovjetiskt fångläger 1941 och deras sensationella vandring på 600 mil. En helt makalös prestation som går genom den stekheta Gobiöknen och över Himalayas höga bergskedjor. I en färgstark biroll syns ingen mindre än Gustaf Skarsgård, vid sidan av Hollywoodgiganter såsom Ed Harris, Colin Farrel och Mark Strong. Vidare bör också den växande stjärnan Saoirse Ronan (Försoning, Flickan från ovan) lyftas fram (kommer skriva mer om henne i dagarna). Hon är utan tvekan en utav framtidens mest lovande skådespelerskor, det är jag övertygad om. Läs mer om The Way Back här.
127 Hours
Premiär: 11/2
Danny Boyle är jäkligt bra, det är inte svårare än så. Det borde räcka, jag skulle kunna sluta där. Hans filmiska CV talar sitt tydliga språk och det finns egentligen ingenting att tillägga. Trainspotting, 28 Dagar Senare och Slumdog Millionaire, milstolpar allihopa. 127 Hours innehåller dock något som talar för en nästan given publiksuccé, åtminstone i bemärkelse av snackis-faktor, nämligen ett osedvanligt intressant utgångsläge - i det här fallet historien som berättas (precis som med The Way Back). Här berättas det om Aron Ralston, mannen som i verkligheten tvingades självstympa sig efter en olycka i den amerikanska vildmarken 2003. Filmen har väckt stor uppståndelse på olika filmfestivaler världen över, självklart på grund av sina obehagliga amputeringsscener men också för att det är en utalat fantastisk historia om människans okuvliga självbevarelsedrift och överlevnadsförmåga. Läs mer om 127 Hours här.
Fler filmer kommer i dagarna!
Om att äta Photoshop
Nu har jag suttit med den här förbannade headern i flera veckor utan eftersökt resultat. Ambitionen att skala ner designen på den här filmsidan till ett stilrent och medvetet hörn av internet har visat sig vara på gränsen till en omöjlighet. Jag har ätit Photoshop till frukost, lunch och middag men nu får jag väl nånstans inse att detta kommer ta lite längre tid än vad jag först trodde. Jag vill dock inte hålla den här sidan nere längre nu. Det är ett nytt år med nya filmer och jag vill komma igång med skrivandet igen.
Så, den nya konceptkostymen vari den här sidan nu har förpassats och skräddarsytts, den kommer att se ut och fungera på det här sättet. Allt kommer från och med nu vara tematiskt uppbyggt, det vill säga att under valda tidsperioder kommer skrivandet inriktas på ett utvalt ämne. Under två veckor i februari kan jag exempelvis skriva om Tarantino medan augustis sista vecka kan tillägnas det svenska 60-talet. Tanken är att bredda skrivandet samtidigt som det erbjuder lite djupdykningar. Det kan nog bli givande både för mig själv och ni som eventuellt följer mig i detta.
Headern och den i övrigt gäckande grafiska biten får bli ett pågående arbete som jag befarar aldrig kommer att bli helt klar. Jag är inte nöjd med hur det ser ut nu men det har gått upp för mig att jag förmodligen aldrig kommer att bli nöjd heller. Jag anar en behövlig kurs i Photoshop eller Indesign borta vid horisonten men om jag ska vänta med att fortsätta skriva tills jag kommer dit så lär det ta ett jäkla tag. Parollen lyder således: låt oss fortsätta innan pensionen infaller!
Så vad blir 2011 års första filmtema här på Film Hela Veckan?!
Jo, det blir en veckas siande i 2011 års kommande filmutbud. Fram tills nästa söndag kommer jag rada upp ett antal filmer som jag ser fram emot att se under det kommande året. Och eftersom jag missade Stockholms Filmfestival (igen...), plus landets övriga festivaler (inklusive min egen stads (jag har jobbat sjukt mycket)), så är listan lång. Jag rivstartar därmed på en gång.
Winter's Bone
Premiär: 7/1
Debra Graniks tredje film i egenskap som regissör. Senast var det drogdramat Down to the Bone från 2004 med Vera Farmiga (Up in the Air) i huvudrollen som revs av med bravur. Winter's Bone går i samma ångestladdade ton och har kammat hem en rad prestigefyllda priser, bl.a. Bästa Film och Bästa Manus på Sundance Filmfestival, samt Bronshästen på Stockholms Filmfestival. Handlar om 17-åriga Ree Dolly som tvingas leta efter sin försvunna far i laglös, whitetrash-belamrad ödemark. Baserad på Daniel Woodrells country noir-bok (yes, det finns en sån genre också) En Helvetes Vinter. Finns på import-dvd för den otålige alternativt en torrentsida nära dig. Läs mer om Winter's Bone här.
Welcome to the Rileys
Premiär: 21/1
Relationsdrama med Kirsten Stewart och James Gandolfini i huvudrollerna. Ett trasigt äktenskap snubblar över en trasig strippdansös i samhällets bottenskikt. En utav Stockholms Filmfestivals utropstecken tillika regissören Jake Scotts andra långfilm. Mannen som huvudsakligen sysslat med musikvideos till bl.a. Tori Amos, U2 och The Smashing Pumpkins ger sig alltså i kast med ett rejält fullblodsdrama. Verkar riktigt lovande. Ett steg i rätt riktning också för Kirsten Stewart i bemärkelse av rollval. För den som vill ta ytterligare ett steg ifrån Twilight-Kirsten så slänger jag spontant ut förra årets The Runaways som hett tips (handlar om rockdrottningen Joan Jetts rebelliska musikkarriär). Kuriosa förresten: Jake Scott är Ridley Scotts son. Läs mer om Welcome to the Rileys här. Och mer om The Runaways här.
The Green Hornet
Premiär: 21/1
Den här kommer antingen floppa eller vara skitbra. Min enda relation till karaktären The Green Hornet är den svenska översättningen, Svarta Masken, utöver det så vet jag inte vem denne gammelfarfar i serietidningsammanhang är. Det som känns mest spännande med den här filmen är att Michel Gondry sitter i regissörsstolen. Med filmer som The Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Be Kind Rewind (som i och för sig angränsar litegran, om än yttepyttigt minimalt), The Science of Sleep och Human Nature i ryggen så känns Gondry lite smått malplacerad. Vilket absolut inte behöver vara negativt såklart, det förhöjer väl snarare intressenivån avsevärt. Dessutom är Seth Rogen (som också intar lite ny mark) en favorit. Läs mer om The Green Hornet här.
Fler filmer tillkommer i dagarna!
