Regi: Chris Morris
Skådespelare: Kayvan Novak, Nigel Lindsey, Riz Ahmed, Adeel Akhtar
Land: England
År: 2010
Premiär: 4/2

1964 presenterade Stanley Kubrick Dr. Stranglove som en parodisk reaktion på Det Kalla Kriget. Tjugo år senare kom Spinal Tap av Rob Reiner där det skämtades om schablonbilden av hårdrocksband. Såna här filmiska reaktioner på det ena eller andra kommer med jämna mellanrum och fräschar upp omgivningen som en frisk vårvind. Nu står Chris Morris Four Lions på tur där vi serveras lite islamisk fundamentalism. Idiots with a cause har följaktligen fått en helt ny innebörd.  

På imdb.com finns det en textremsa från Sundance Filmfestival där det står om Four Lions att medan terrorism vanligtvis handlar om ideologi så kan det även handla om idioti. Omar, Waj, Barry och Fessal är fyra vansinniga män som leker jihadkrigare på blodigaste allvar och som är fast beslutna att genomföra en fullskalig terroraktion. Medan den ideologiska biten helt och hållet vilar innanför den smått sinnesförvirrade Omars pannben så vilar dumhet, galenskap och helt urspårade självbilder hos de övriga. Den lättledde Waj har en fem-årings intellekt, Barry är en lynnig och livsfarlig dåre med kort stubin och extrema idéer, och den stackars Fessal är en harmlös idiot som inte vet bättre än att ifrågasätta sig själv och sina vänner. Helhetsmässigt en konstellation som absolut inte ska hålla på med terrorism.

Regissören Christopher Morris skickar via Four Lions en välriktad känga till både nationella och internationella myndigheter, och inte minst hetsande medier, när han målar upp dårskapen som dessa fyra lejon serverar. Det understryks inte minst i filmens slutscen där jag utan att avslöja för mycket ändå kan säga att humorn till gagn för den bistra verkligheten får ta ett steg tillbaka. Åtminstone en liten stund. Det råder ingen tvekan om att filmen handlar om samhällsmässig satir, där självmordsbombande kråkor, tokstollar förklädda till idealister, uppsprängda får och en önskan om att äta kokta SIM-kort markerar en tröttsam djupsuck gentemot världen från filmskaparna. Det känns som en tydlig reaktion på de ogrundade vanföreställningar som exempelvis våra (tyvärr) egna Sverigedemokrater antytt gentemot muslimer. Four Lions är överdriven i sin framställning och stundtals på vippen till både hemskt och tragiskt men ändå genomförd med fingertoppskänsla, självdistans och jäkligt stor skopa humor. Dessa fyra heliga virrpannor levererar så sjukt många oförglömliga repliker på sin ibland helt oförståeliga London cockney-dialekt att skratten haglar regelbundet från intro till outro. Det märks att Chris Morris har sina rötter i manusförfattande för dialogen är helt fantastisk.

 

Four Lions kunde väl dessutom knappast ligga mer rätt i tiden. Rädslan för den islamiska terrorismen, Al-Quaida, jihad eller överlag mellanösterländska män med svartmurrigt skägg tycks under 2010-talet ha nått en global peak, inte minst i Sverige. För bara några veckor sedan sprängde en man upp sig själv i centrala Stockholm och dessförinnan har oron över ett terrorattentat i Londons tunnelbanesystem gäckat både turister och London-bor. Men om man skalar bort den mediala terrorhysterin som svept över hela västvärlden i snart ett decennium så lämnas man kvar med en insikt om att läget kanske inte är fullt så apokalyptiskt som kvällstidningarna gör gällande. Varje man eller kvinna som satt sin tilltro till islam står inte med ett dynamitband runt midjan redo att spränga upp Pressbyrån eller din lokala tidningsredaktion. Det råder heller ingen nationell islamisering av vårt falurödfärgs-Sverige som Jimmie Åkesson och hans ihåliga gelikar försöker pracka på det svenska medvetandet. Och utan att på nått sätt förringa de våldsdåd med fundamentalistiska förtecken som skakat världen sedan den elfte september 2001 så tar väl Four Lions avstamp där. Den känns lite viktig. Fast mest tycker jag att du ska se Four Lions för att det i dubbel bemärkelse är en sjukt rolig film.

1 2 3 4 5