Regi: Zach Braff
Skådespelare: Zach Braff, Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Ian Holm
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2004

Zach Braff är betydligt mer än den sinnesförvirrade Dr. John Dorian i Scrubs vilket han bevisar i den insiktsfulla hemvändarfilmen Garden State. Det är en film med lika delar drama, lika delar humor som Braff både skrivit, regisserat och producerat själv, och som han dessutom skådespelar i. Tillsammans med ett grymt soundtrack med bl.a. The Shins och Iron & Wine berättar Braff vad som händer när en avstängd grönsak gör uppror mot sig själv, sitt förflutna och sina antideprissiva medel. Utan tvekan en utav 2000-talets bästa indiefilmer hittils. 

Efter tio år återvänder den misslyckade skådespelaren Andrew Largeman (Braff) till sin hemstad Garden State, New Jersey. Hans handikappade mamma har precis avlidit i hemmet efter en tragisk olycka och ska nu begravas. Mötet med familj och vänner är något som undvikits in i det sista, vilket har sina rötter i en annan tragisk olycka som inträffade i Andrews barndom. En olycka som i sin tur lett till ett livslångt beroende av ångestdämpande medicinering, ordinerat av Andrews pappa som arbetar inom psykiatrin. Pappan (spelad av Ian Holm) menar på att alla försåtliga piller är en nödvändighet för att hålla traumat i schack. I god tro har han därmed reducerat sin son till en avdomnad grönsak som fått sitt känslospektra satt i stand-by-läge. Vid mötet med alla vänner som "blev kvar", vilka består av sömniga knarkliberaler och dekadenta entreprenörer, så växer emellertid en idé fram i Andrews huvud. Det förvandlas snart till ett outtalat beslut när han möter den charmiga mytomanen Sam (Portman). Han bestämmer sig för att abrubt sluta med alla sina piller för att en gång för alla ta itu med all skit i garderoben och ruska om livet ordentligt. Tillsammans med Sam påbörjas därmed en resa som skulle ha påbörjats för längesen. Lite löööv blir det också.     

  

Bland filmkritiker och nördiga cineaster (such as myself) är det förmodligen både uttjatat och snudd på tröttsamt att lyfta fram Garden State i indiesammanhang. Men samtidigt kan man inte blunda för en så pass överjävligt bra film. Om en kritiker skulle utelämna Garden State från åtminstone topp-tre på en lista över amerikansk indiefilm så skulle den pajasen begå tjänstefel i min bok. Zach Braff knåpade ihop manuset på sex månader och lyckades klämma in en infekterad far/son-relation, en trasig familj, en kärlekshistoria, allmänt svårbegripliga relationer, ett helt tjok udda karaktärer, massa intelligent humor, en hel del tragik, till något som känns lika genialiskt som genomtänkt. Garden State är mycket och mer, jag märker själv att det är jäkligt svårt att skriva en rättvis recension om den, men den är aldrig överflödig. Allt har sin givna plats och funktion, allt från New Slang av The Shins (förbannat bra låt) till avlägsna stenbrott.



Möjligtvis faller Natalie Portmans knäppa mytoman Sam inte alla i smaken, men för mig är hon klockren, charmig och udda på alla de rätta sätten. Man blir lite kär i henne. Ett annat utropstecken är Peter Sarsgaards pundiga grästomte Mark, en lojal vapendragare som extraknäcker som kyrkovaktmästare. Överlag är det en klassisk hemvändarfilm där huvudkaraktären gör upp med ett obekvämt förflutet men Garden State tillför genren något som plastiga föregångare misslyckats med, en stämning som jag har jävligt svårt att sätta fingret på vad det är. Den här filmen är mer än en fredsförhandling med en plats och en uppväxt, för Andrew Largeman är det också en fredsförhandling med honom själv, samtidigt som det är en revolution. Garden State lyckas dessutom med konststycket att tydliggöra sorg, tragik, glädje och hela känsloschabraket genom ögonen på en huvudkaraktär som genom större delen av filmen är känslomässigt avtrubbad. Paradoxalt nog blir effekten förstärkt genom det.        

Jag måste avslutningsvis nämna musiken också. Det lågmälda soundtracket, som för övrigt kammade hem en välförtjänt Grammy, är sjukligt bra, och blir en osedvanligt träffsäker förlängning av allt - karaktärer, relationer, platser och miljöer. Bäst är ovannämnda New Slang av The Shins, men även Coldplay, Simon & Garfunkel och Remy Zero bidrar med låtar som ger en sjuhelsikes mersmak. Fan, se den här filmen, se den nu!    


1 2 3 4 5